Tiokaffe. Jag sitter vid långbordets ena kortsida, tätt skyddad av burspråksbågen. Är på plats först, som alltid. Med min blekgula mugg, mitt svarta kaffe utan socker. Snart kommer de andra. En efter en med sina hälsningsfraser eller hälsningsleenden, sina förvalda riktningar. När ett samtal splittras upp tar sorlet avstamp. Det hamnar svävande över bordet men präglar hela rummet med sina entusiastiska rörelser. Själv förmår jag inte urskilja några ord. Mina öron gurglar alla ljud. Jag skulle kunna säga någonting själv, men det gör jag inte. Mitt sociala bränsle räcker inte till för att skapa en märkbar roll. Så jag förblir sittande med en tystnad som inte låter
sig höras.