Jag minns inte längre hur du doftar
Hur det var att alltid dofta av dig
Insvept i ett tunt lager av någon annans hud
Existerade världen bakom ridåer av dina ögonlock

Jag minns inte längre hur det var att minnas din doft
Att alltid bli förvånad när min parfym var den enda kvar på kudden
Tryckvågen inifrån som fick mitt hjärta, mina blodkärld, min hud och din hud att spricka
Och världen som uppenbarade sig när ridåerna gick upp

Jag minns inte längre hur det var att vilja minnas din doft
För septembervindarna skapade stormar i önskebrunnarna och alla mynt spreds ut på asfalten
Ett blankt papper, solblekt i kanterna
Och då trädde världen fram från perifirin och jag insåg att regnbågen är vatten som bryts mot ljuset