Mossgrön fuktig dimma kväver solen

Ensliga solstrålar kikar försiktigt fram

Tänder ett hopp av kärlek

Men de är de enda

Det ynkliga röda hjärtat

Slår med ens lite långsammare

Sävligt i sin övergivenhet

Liksom de få ljusknippena

Försöker bryta sig fram

I den mörkgröna vassa skogen

Fylld av svarta spetsiga kvistar

Som skoningslöst skär igenom den mjuka suddiga dimman

Sträcker sig mot det svaga levande

Som trots allt är beroende av den ensamma lågan

Då det annars skulle stanna av köld