De säger hur de tycker att jag ska skriva. Men du, jag
vill inte skriva som de säger att jag ska,
jag vill sitta bak på båten med dig. Den vi
aldrig slipade och oljade som vi sa att vi skulle göra.

Den som flagar så som vi. Kanske kunde man, om man ville, dra
stora flagor från oss nu. Inte från dig. Eller från mig.
Men från oss.
Jag vill sitta där och skrapa
på mina knän med mina oborstade tänder. Dofta kaffe
och salt och inte våga doppa fötterna i det alltför kalla
vattnet. De säger hur de tycker att jag ska skriva.

Men jag vill inte skriva, jag vill vara tyst med dig. Eller nicka
när du pratar, och stänga av ljudet på min telefon för dina ögon
blir alltid svarta när den ropar och jag går.
Och jag vill kasta småsten mot svanar,
för fåglar är min andra stora skräck. Ensamhet är den första.
Och jag vill inte skriva. Jag vill slicka på mitt pekfinger och dra
det över dina läppar.
Fråga inte vad jag tänker. För jag vill inte veta. Vad du tänker.
Jag vill inte veta hur många timmar bort imorgon ligger.
Om vi är vi då. Eller om jag ska vara jag. Vem det nu är.

Du.

Jag vill frysa och tvingas krypa nära och lägga något mjukt
över mitt hjärta för det värker och jag vet inte varför.
Jag vill att sekunder inte blir till minuter inte blir till timmar
för om du reser dig upp och går måste jag kasta mig i vattnet.
Och önska att det är tillräckligt kallt för att hålla mig nere.

Jag kan inte vara modig.
Eller stark. Kanske inte ens ärlig.
Jag kan bara vara.

De.

Säger hur de tycker att jag ska skriva.
Men du,

jag vill inte skriva, jag vill sitta på vår ooljade båt med
dig. Och frysa. Om mina bröst. Men mest ögonblicket.