Vilar, väntar

blickar mot molnen

som flyktar bort

medan han med möda

drar ådern

nästa år är

han kanske borta

och då är jag äldst

förunderlig tanke

liv som inte kan fångas

bara kan levas

tänker på alla

som gått före

de säger att tiden

läker alla sår

men vem pratar

om alla ärr som

finns kvar

en del kanske

bleknar

ser träden gå

in i himlen

det sägs att

han steg upp

för att ge

oss hopp

fåran är klar

potatisen

sätts med

uppmätt avstånd

vinden blåser

bort molnen

© Eva Langrath 2009