Brunt vatten droppar
från det mögliga taket
på en dunk hemkört,
trasiga rutor lagas
av spindelväv och smuts,
med huvudet på bordet
ena handen på dunken
andra håller en burk,
hennes ljusa kök är
färgat brunt och grått
i ett rörande mönster
av råttorna på väggarna,

Bultningarna på dörren
börjar sakta få hennes
medvetande att vakna,
förvirrad och så less
på livet kanske
det är svårt att säga,
stegen mot dörren
känns så tomma
hoppet har svikit
för länge sen,

Solens strålar städar
i det dammiga skjulet
och en glömd plats
återfinns igen,
där står han som
fick henne att tvivla
på om livet verkligen
är värd att leva,
en häftig konflikt
flygande katter och
kallt kaffe i ansikten
deras tomma ögon
möts åter igen,
den obeskrivliga
fantastiska känslan
av fjärilar och värme
i magen återkommer,

hon vaknar upp
i sängen som hon minns
med silkes täcke
och dun kuddar,
hon vaknar av
solens strålar
som lekandes längs huden
tycker att dagen är här nu,
han kommer in
med en silverbricka och te
en ledsen och frågande min
han tänker varför,
varför lämnade han
världens finaste människa
en unik ädelsten
hans snöflinga
en bortkommen ängel.