jag går runt med ständig svindel
känslan av att falla genom tiden
handlöst med huvudet först
utan bäring

det är svårt att se
hastigheten vrålar
bilderna blir suddiga
marken närmar sig

det finns ingen broms att dra i
inget sätt att ta sig upp
ingen slowmotion-funktion
ingen som fångar mig

jag ser andra människor falla
somliga med leenden på läpparna
somliga utan
undra hur jag ser ut?

ibland passeras moln
då blir allting ännu suddigare
det är både skönt och hemskt
att inte kunna se

beroende på var fallet började
har jag en viss tid kvar

allt är förutbestämt

av tidens gravitation