Kameleonten syns då alltid
trots sin diskretion
hennes vackra dräkt må skifta
men hon kan aldrig bli ett träd

inte ens när tiden går
ger kameleonten upp
grön en stund på sommaren
vakuumsvart på natten

när hösten går åt skogen
då börjar ödlans slut
med en svans som svänger likt en låga
den blir ett rödgult regn

när löven börjar falla
faller också kameleonten
men hur kan något smälta in
i en bakgrund som förändras
hur kan någon smälta in
i det som ska försvinna

Kameleonten blir en långsam vacker eld
en revy av brustna drömmar
iklädd dödens färger
faller den för våran skull

för den som råkar skåda
detta kameleontens fenomen
ser en regnbåge i upplösning
en explosion av pärlemor

I kameleontens skog
rinner världens märkligaste blod
som består av känslor och drömmar

i hennes kroppspulsåder
livets färger strömmar
minst hundratusen nyanser