Kära du.

Regnet är här. Det har varit väntat i dagar. Jag vet inte om det gör någon skillnad. Det är ju inte det att saknaden blir mindre. Tvärtom. Du lyser så fint i din gula regnrock.

Ingen har ringt idag. Ingen har heller knackat på. Jag har lagt ut brödsmulor i trapphuset ifall duvorna, som i vanliga fall sitter på taknocken, skulle få nog av friskluft och söka sig inåt. Jag vill att de ska känna sig välkomna. Att det ska finnas något att picka på.

Jag har möblerat om hemma. En överraskning. Jag har målat toalettstolen, bytt duschdraperi och släpat bokhyllan från den ena sidan till den andra tills jag bestämde mig för att ställa den i köket. Det blev en fin kombination. Matos och bokryggar. Sängen behöver du inte oroa dig för. Den är så mycket du att jag inte orkar flytta på den.

Jag har återigen kommit på mig själv med att tänka på de döda. Det är inte lustigt, jag vet. I ärlighetens namn har jag till och med hälsat de välkomna att stiga in på en kopp te men ännu har ingen tackat ja. Tur är väl det. Jag har inte en enda ren kopp kvar i skåpen. De flesta har jag nu ställt ut på balkongen så att regnet ska ta de värsta fläckarna.

Om de döda satt här så vet jag inte var jag skulle börja. Att skylla på någon känns mindre begåvat för att inte säga ohyfsat. Det är inte alltid någons fel, ibland händer saker bara. I fel stund. På fel plats. Jag skulle stryka de dödas hår. Ta ut kakor ur frysen. Kanske skulle jag börja med att säga att jag nu förstår att välja. Om jag inte väljer så blir jag otymplig och ödslig. Ett lönlöst inferno. Sedan skulle jag berätta att jag valt dig utifrån den insikten och att du i din tur inte hade något emot det men att du nu är på resa och att jag sitter här och väntar och viker näckrosor av servetter. Att jag ger mitt yttersta varje dag för att kunna urskilja verkligheten från fantasin skulle jag trycka särskilt på.

Jag ser regnet falla och jag kan höra hur jag trummar med fingrarna på telefonluren. Det är verkligt. Jag skulle nog avsluta pratstunden med att läsa högt för de döda. Jag är säker på att den hängde skulle uppskatta det. Just idag är jag också säker på att allt är möjligt, att du snart ska komma hem.

Skickar med en karta där jag ringat in var vi bor. Ifall du varit borta så länge att du glömt.


/din kära