"MAMMA BLÅS" säger hon och visar upp sitt knä, fullt med blod på
Mamman blåser och gör som hon säger
"Tack så mycket , mamma!"
Sedan springer hon iväg.

Åren bara gick snabbare och snabbare,
Flickan blev allt äldre och äldre,
nu var hon i tonåren,
hennes mascara rinner ner för kinden.

"MAMMA, DU FÖRSTÖR MITT LIV" skriver hon,
då hon inte fick gå ut med sin älskare,
Mamman blir ledsen och besviken,
"JAG HATAR DIG" skriker flickan innan hon slår igen dörren.

Smärtan tar över mamman och hennes liv,
all det hatet hon fått ta,
efter allt hon gjort för flickan, så säger hon så.

Men dagarna går och det händer samma sak,
om och om igen.
Men en dag,
slutade mörkret växa.

"Mamma, förlåt mig.." viskar hon samtidigt som hon släpper ner den vita rosen mot den nyuppgrävda jorden.
Hennes tårar faller tätt inpå,
"Jag menade det inte, mamma"
I hennes tårfyllda ögon reflekteras gravstenens blanka yta.