Skog ropande mot månens vita yta

Drev kanststött av ensamhetens vind

Över sovande bergskammar av

Stelnade porfyrfragments färg

Månen sov sin sömn i ljus

Vakande över grönhetens liv

Tryggare än solens livliga stormar

Bortglömd av dess hetta

Den väntade sig svar där i natten skogen

Från ljuset av den skinande runda

Som var deras läromäster i nätters

Främmande svarta oro