dagen vi satt på stenen vid stranden
var en dag när bara träden kastar skuggor

så vaknar jag en annan dag
där jag vill vara, ligger tätt intill
känner värmen mot min rygg
glömmer skuggorna där utanför

vill inte ut, önskar bort verklighet
ibland gör liv för ont

men kärleken balanserar

bjuder te före kaffet

i länstolen påminner han mig om
vikten av att inte tappa bort sig själv

klokord som jag skrev en gång

söker mig in mot mitten

        *

tillbaka ut
han öppnar porten

jag ser deras trötthet

tre yrvakna som håller av varandra
önskar dem styrka

så mycken kärlek

bilfärd i det tysta
till det stora grå huset
där många skuggor bor

för att hämta

de sitter tätt intill varandra i soffan
han vill förstå varför hon sprang
modigt förklarar hon så gott hon kan

känner hennes sorg och vilsenhet

vägen tillbaka har börjat

stormar fäller träd
envisa rotskott
vilar väntande under marken

på parkbänken säger hon
att jag har mod
hon som tog sig tid mellan två tåg

då väller sorgen
vissa vägar slipper man inte undan
man går ett steg i taget fast man är rädd

och hoppas man går rätt

på kvällen kör vi tillbaka
till det stora grå huset

för att lämna

du säger nu vet jag att hon kommer tillbaka
springer glatt ut för att leka och stänger dörren

i ensamheten kommer sorgen
även den gamla knackar på

råd och krav i kollison
vem har ansvar för vem
fel och rätt och rätt och fel

den varma rösten i telefonluren
pratar tillbaka glädjen

vi ser sen på tigerfilm ditt huvud mot min axel
bara du och jag

i mörkret masserar jag din rygg
du viskar att du älskar mig
att jag är världens bästa mormor

så kramar vi varann

ett steg i taget

sökande mot mitten