Du hade aldrig sett dig om, sa du

I fruktan av att se resten

Av de gulmålade spöken

Du blandat med honungslena

Baktankar

Alltid framåt skulle man se, sa du

Mot nyupptäckta blånande sanningar

Under de vita snackmolnens skuggor

De som tappade sina stapplande hopp

Fick ligga kvar

Själv hade du tvingat åt dig bevingade skor

Som gjorde din framfärd obetvingligt säker

Din enda spegel hade du tyvärr glömt

Där du gult spöklig tog dig fram