Stilla sänkte sig marken

Genom höjder från fjärran

Omsusade av vattnets gamla vågor

Arvedelar av vitnade stenar

Sköljde genom markens tunna hud

Gav näring åt sagornas vener

Frön följde sipprande genom mjuk jord

För att ta fäste vid tystnadens grottor

Vi sträckte längtade vår glädje till dem