det blåser och det ilar
en kall nyfödd vind
solen letar sig bort
lämnar rodnad på min kind

utanför mitt fönster
syns en värld i varma färger
rött brons och guld
som inger hösten lite värme

denna vackra akvarell
stillar vemodets sinne
som ständigt ser tillbaka
efter sommarsvunna minnen

men snart har ljuset lämnat
även denna stilla tid
dagarna blir kortare
svärtan smyger in

tänk att trädens hösteld
är en dödens dans
när löv tar av sig livet
lämnar det som fanns

jag undrar varje år
om det betyder något annat
något lite större
som man inte riktigt fattar

för när löven faller av
nås jag av förnimmelsen
att vi aldrig kommer återse
vår kära vår och sol igen

kanske bidar vi vår tid
kanske var det sista sommaren
kanske grönskan nu ger upp
kanske mörker blir vår vän

även om jag tror vi överlever
även denna vinters timme
så ser jag ibland på grönskan

som framtida människors minnen.