Någonstans, avlägset, alldeles för långt bort från här, så hör jag ett piano spela.

Hjärnspökena utanför min dörr vägrar att gå, utan de hemsöker mig alltför jämnan. Själademoner som jag själv har skapat, demoner som finns där för att påminna mig om att jag bara var en drömmare, en illusionist i mitt eget sinne och att det blev mitt fall.
Jag drömde om kärlek, jag drömde om dig. Det var dina fotsteg jag följde i snön när jag var vilse, det var ditt namn jag smakade på, på mina läppar. Det var du som räddade mig, varenda sekund, du var mina andetag.
Men ack. Jag var bara en drömmare, precis som alla andra.

Varje öm beröring fick mig att brinna och frysa på samma gång.
En total fryspunkt i en evighet av lycka. Jag ville inte vakna.

Det var aldrig ett ljus som sken upp, eller en kör som sjöng. Utan det var bara ett ögonblick då vi träffades. Men det var vårt ögonblick, och ingen annans. Ett ögonblick ingen någonsin kommer att skåda igen, ett ögonblick av känslor som någon aldrig kommer att känna. Inte ens de stora poeterna skulle sätta ord till denna heliga stund. Vårt ögonblick, en sekund av passion och liv.
Du sa att det var ödet, ett öde ingen av oss kunde strida mot. Det var ödet, att två själar, nästan förstörda i denna värld, fann varandra och blev förälskade. Det var ödet att du blev kär i mig Jag gav inget motstånd, jag föll för dig ty det var så mitt hjärta sa åt mig att göra.
(Och om jag fick chansen att handla annorlunda, så skulle jag ändå ha fallit för dig och skrapat upp mina knän som jag gjorde då jag var liten).

Varje oskuldsfullt ord, viskning, sagt så lågt att endast jag och ingen annan fick höra, fick mig att gråta och skratta på samma gång.
En räddning från denna kalla värld jag gömmer mig från under mitt täcke. Jag ville inte vakna.

Du var de vågor som sakta vaggade mig till hamn då jag var på mörkt vatten. Vågor som viskade allt kommer att bli bra, jag finns här för dig. Jag svarade aldrig på det, ty jag visste redan att du alltid fanns där. Jag ville bara att du skulle fortsätta säga de orden, jaga bort tystnaden. Du fortsatte vagga mig i din famn tills jag hade somnat. Allt kommer att bli bra, jag finns här för dig.


Det raspar från klorna på min dörr. Ondskan vill komma in och kväva mig i mörkret, döda den sista droppe liv jag har kvar.
Kylan smyger sig in under mitt täcke, det som förut brukade vara så varmt och ge mig en känsla av trygghet. Då det fortfarande hade en doft av dig och dina andetag. Men jag fortsätter ligga kvar här, för att kanske finna din värme och dina ord. Jag vill inte vara ensam längre. Finns här, nu, och jaga bort min öronbedövande tystnad.
Jag vågar inte gå upp, gå över det iskalla golvet och blicka ut genom mitt fönster. Jag vet ändå vilket landskap det är, det som det alltid har varit ända sedan du gav dig av.
Ett evigt vinterlandskap i en betongstad, så långt ögat kan nå, och en sorgsen grå himmel som kysser marken farväl innan natten. Det finns ingen horisont, inget att gå mot. Bara ett ändlöst hav av människor som fortsätter leva sina liv.
Men det finns ingen morgondag. Bara vittrande minnen från det förflutna.


Varje gång du la dig vid min sida så fick du mig att vilja se morgondagen och att inte vilja lämna stunden. Ett ögonblick som jag skulle bevara för evigt. Jag ville inte vakna.


Men tyvärr så hann verkligheten ikapp oss. Saker och ting började bryta ner oss och vi brann inte lika starkt som förut. Men vi hoppades på att tiden skulle läka våra sår, bara om vi höll hoppet uppe och väntade tillräckligt länge. Vi försökte, förgäves, stanna kvar i den dröm vi aldrig trodde skulle sluta.
Vi väntade för länge på något gott som aldrig kom.

Du slutade älska mig, jag slutade aldrig att hoppas. Du ville avsluta det här, jag slutade aldrig att drömma. Du ville gå, jag slutade aldrig att älska dig. Därför valde du att såra mig mest genom att låta kärleken bli mitt fall. Vissa saker kan man aldrig stoppa, inte ens om man försökte. Du gav upp om att vänta och öppnade dörren för att aldrig komma tillbaka.
Du kysste mig aldrig farväl. Det var som att vårt ögonblick aldrig hade funnits. Bara kvar i ett brustet hjärta.
Allt jag kunde göra var att gråta och vara rädd för ensamheten som väntade på mig den natten.


Varför fortsätter jag andas samma tunna luft jag har andas sen du lämnade mig? Varför stirrar jag upp i taket om nätterna och räknar alla de sekunder jag tänker på dig? Varför känns det som att jag har dött när jag fortfarande är vid liv? Varför gör det så ont att älska dig när jag vet att du inte älskade mig?

Allt kommer att bli bra, jag finns här för dig.

Varje gång du sa att du älskade mig så fick du mig att älska dig mer.
Ett lugn som vaggade mig sakta till sömn. Jag ville inte vakna.

Jag ville att min illusion skulle komma tillbaka till mig och bli verklig. Men jag var bara en drömmare. Och detta blev ingenting annat än en mardröm. Jag vill vakna nu.
Mörkret blir bara tjockare och luften börjar ta slut. Täcket dras närmare till mig och jag fortsätter räkna sekunderna.
Om jag fick chansen att handla annorlunda, så skulle jag ändå ha fallit för dig och skrapat upp mina knän som jag gjorde då jag var liten.

Någonstans, avlägset, alldeles för långt bort från här, så hör jag ett piano spela.
Den spelar en elegi som aldrig tystnar.