Så tar det sin början
smygande viskningar från dem som känner tecknen
Om än lika oundvikligt som mörkret i döden
om än lika underskönt som barnets fantasi


Tystnad


Så kommer explosionen
som slår mig till medvetande
Men denna detonation liknar ingen annan
luften klarnar
varje träd och blomma som vibrerat blir stilla
Ljuset bleknar när solen bryts till stjärnor
om natten


- Känner mig naken


Trots färgerna
torts luften occh stillheten
river något i mig
En känsla
en aning om vad vi har att vänta
Om sommaren är gemenskap
är nästa årstid ensamhet


- Önskar jag hade en Gud att be om mod



~ ~ ~~ ~~ ~~ ~~ ~~ ~ ~

När mina tår blir frusna
och dikten gör sig påmind
det är då jag säkert vet
att hösten har återvänt