Magen, där andningen börjar är ett av bevisen. Jag faller med tankarna som ett korthus i en barngrupp. Allt mer handlar allt om dig. Galjonsfigurerna rör mig bara som hastigast. Jag kan börja glömma. När jag dricker te sprider sig värmen genom händerna. Avskaft nagellack. När du håller mig sprids värmen inifrån. Blodtillförseln. En utgrävning genom skelettet. Det är skillnaden. Ditt stora omfång. Det är förgängligheten som tär på mig. Jag som räds det beständiga söker allt mer det begreppet. Letar mig fast. Igenom luvtröjor och allt för blåsiga helgdagar. Jag kan inte känna igen mig. Jag kan inte heller se mig i spegeln utan att skratta. Du står en bit ifrån. Hörselgången, där balansen sitter, är ett av bevisen. Din röst drar mig emot. Du är min medlöpare. Du gör mig inte illa. Här finns avbrutna anteckningar. Dina ögon karvar ut enskildheten. Intimiteten i att skapa, att socialisera för att sedan återvända in. Det är bevisen. På allt som jag plötsligt fått. Det som jag härbärgerar. Som jag älskar den rörelse som är du.