Det är lustigt hur tankarna kan plåga en. Särskilt när man går och lägger sig. Ibland tänker man jättemycket och minnena sticker en som ilskna bin, och alla uslingar man mött turas om att vaka vid sängen.

Ofta vill jag bli kvitt minnena men samtidigt tänker jag att det är minnena som konstituerar vem jag är. Knölen jag mötte 1989 har därför gjort mig till en bättre människa. Bättre och bättre, allt är ju relativt, men på min väg mot vintergatans stjärnstoft har mötena med andra luttrat mig. Ett renare jag har vuxit fram i ordväxlingen. Människor är på gott och ont.

Det viktigaste är att vara sann mot sig själv. Fuck the others.