Står ostadigt på mina ben och följer enbart känslorna i nuet.
Det finns inget sen eller tanke bakom mina handlingar.
Vad som än händer får jag skylla mig själv.
Totalt omringad av mörker men finner ljus nog långa stunder för att glömma bort det.

Förnyar min närvaro med objekt och människor för att slippa verka blind och förstörd.
Hjärtat känns som ett skadat sår, fast utan märken. Det förbereder sig för det som kommer ske.
Rädslan stiger så högt att man tappar bort sig igen och ensam går man igenom tortyren man själv skapat.

Livet känns som en enda klump i magen, vrider sig till obehag.. Oväntade reaktioner och illamåendet blir till sorg.

Doften man älskat har ersatts, miljön man trivdes i är nu ruiner och känslorna man hade är gömda så långt att det svider att sträcka sig.

Sätter på mig en mask, en figur, ett rollspel. Går och säger saker som gör mig knäsvag men håller så stadigt om förklädnaden att ingen märker något. Går igenom min tortyrkammare med ett sken av lögner och falskhet, plötsligt börjar jag tro på det själv.

Min odödlighet togs ifrån mig, kungakronan blev till sten och mitt rike försvinner sakta bort.

Varför har jag målat upp allting så fint om ingenting jag har stämmer?
Varför har jag älskat så mycket att hjärtat tappat lusten?
Varför har jag förblindat mig själv med mening för att åter söka synen?
Varför har jag inte erkänt detta för människor som förstår mig?

Jag ställer frågor till ett utmattat sinne och döva öron. Ett vitt papper är det enda som hör mig och du är den enda som kan tolka mig. Fast du kommer aldrig förstå mig, du vill inte förstå mig, du kommer hata mig.

Tonårsproblemen väger inte ens ett gram på livets våg. Det är de nya som tar över vikten, bördan, fängelset.
Så om du kan, om du förstår, om du vill. Rädda mig, för jag har tappat orken för längesedan.