jag;
en börda. hopplösa är fingrarna. vill rinna över drakens rygg, och stanna. är stillastående. saxar mellan tungsinta ökenhav och tindrande ljuskäglor. slutar jag gå somnar himlen över mina axlar, stannar världen,
om jag slutar gå.

vad har jag bromsat?


ögonlock sover under handledshud, är så len, det är jag. det kan jag vara, ibland. övergår från övergångsställe till smultronläppar – vem lyssnar. jag brusar. vi lyssnar. vi kysser varandra. vi mumlar och jag står och han går. jag är hon men jag känner mig som-

vad har jag bromsat?



*


tänder liv i höghus. flickan är jag som står i vartenda höghusfönster, där det är släckt; hon står i mörkret och tittar. hopplösa är fingrarna. vem vill veta när vi har tron på någonting kragbeklätt och slätstruket. genom händerna silar blodet, jag värdesätter det, avundas det, hur det rinner igenom åren som bygger min kropp. vem jag är,
en hjärna,
slänger dörrar i ansiktet på avsikter. trött på tickande, andetag, upprepanden. trumhinnan på helspänn, det är jag som vinner nu. jag är trött men det är jag som vinner.

män bär slips, dricker kaffet svart, knappar.
jag fångar fjärilar. stickar. äter de döda insekterna som faller i golv.

du har fött mig, se mig; jag fladdrar. vem lyssnar. slutar jag gå somnar himlen över mina axlar, så rädd för beröringen av slutgiltighet, så tunga mina andetag inatt. i fönstret till vänster på högsta våningen. ser du. där det inte lyser. där. det är jag.