jag försöker

så att tårarna rinner
och skorna skaver hål

på låtsasfantasier
och hoppfulla antaganden


jag lever pausad

för jag vet inte
riktigt

vad jag ska ta mig till




och det hjälper ju inte med
självömkan

livet blir inte bättre för det


men har jag missat något?

någon detalj
jag behöver veta

för att passa in?



Varför lyckas jag alltid

hamna i utkanten


stå och se på
när livet rullar

för alla andra