Ensam fast i denna dystra krypta
Varken ljus eller förhoppningar
kan tränga sig ner till min dunkla fuktiga grav
Fukt uppstådd utav mina hämmande skrik
och mina skrattretande kvävande anfall
Hur mycket jag än kippar efter luft så kan jag inte andas
Hur mycket jag än sluter mina ögon så kan jag inte försvinna
Med stela och krampaktiga rörelser försöker jag resa mig,
stiga upp ur min själsliga jordegrav
Men jag trycks ner av dig
Jag önskar mig bort härifrån
Men det finns ingen räddning
Dömd till dessa kedjor, dömd till denna smärta
I denna dystopi, denna skenvärld
Begravd för att sakta förmultna