Tittar ut genom fönstret och önskar mig frihet.

Vilar handen emot glaset och önska att du var här.

Lutar pannan emot rutan och känner det kalla kyla ner mig.

Blåser på glaset så att det sakta immar igen.

Formar med fingret ett litet hjärta.

”Mamma varför räddade du inte oss?”

Med tunga tårar rinnandes ned för mina vita kinder,

jag låta min hand sudda ut det lilla hjärtat…

”Mamma vill du inte ha mig längre?”

Med ett försök att hitta styrkan jag drar efter andan.

Men styrkan kommer inte.

Styrkan jag ej kan finna.

”Mamma allt skulle vara mycket enklare om du fanns hos mig.”

Från min handled blodet droppar, sakta men säkert.

Det röda färgar mitt golv och slukar mitt rum…

I mörkret jag gömmer mig.

Med rädsla att du ska se mig.

Min kropp skakar, för det hörs steg utanför det kalla rummet.

Men den som öppnar är inte ond, inte god.

Du sträcker vänligt fram din hand och med tårar i ögonen och blodet som
rinner, jag försiktigt och skakandes tar den.

Du är varm och leder mig bort från det mörka kalla rummet.

Dina ord lugnar mig och min skakande kropp slutar när din ljuva stämma flyter
igenom mina öron.

Du som visade mig vägen ut, du som kan ge mig kärlek, du som själv har det
likadant.

Dig ska jag rädda, dig finns jag hos.

Hos dig ska jag stanna vad än dom andra säjer.

För du har väckt upp kärleken till dig, hos mig.

För jag älskar dig.