Redan som pojke kom han alltid på andra plats när man sprang hundra meter. En raket var han i starten, konstant först upp, som ett skott. Då som nu liknade hans spänst den hungrigaste krokodils. Fastän han fortfarande var världens långsammast tveksamma i vardagliga livet. Kvicksilverkillen blev jämt omsprungen av någon på upploppet, för just där dog explosionen ut. Målmedvetenheten tog plötsligt paus, luktade på blommorna. Kanske var pojken bara rädd för sina förmågor, blyg att springa ända in i strålkastarljuset. I slutändan tyckte mannen aldrig det spelade roll om han kom först eller sist. Så han blev poet istället.