Tre år har passerat. Tre år och en jävla massa fimpar på din balkong.
Du sa att du skulle flytta men det blev visst aldrig av. Och nu blir du nog kvar ett tag till. Fått ny granne. Rätt snygg tjej. Pojkvännen kör vit Mazda men du vet att hon skulle passa mycket bättre i din Volvo. Säger du.

Säger att du visst ska ta dig från den här hålan någon gång. Jag vet att du ljuger. Jag vet att du trivs.
Trivs med inrökta betongväggar, sönderslagna drömmar och uppdyrkade lås. Trivs med dimman och stimmet, limmet på dina fötter.
Aska i soffan.

Så jag lämnar dig, igen. Går med tunga steg ur den dröm du aldrig hade förrän den fjättrat dig. Vet att du kommer att finnas kvar. Vet inte om jag någonsin ska komma tillbaka.