Galleriet låg i mörker. Om det inte varit för den blå cykeln som stod parkerad alldeles utanför, hade man aldrig kunnat ana att någon befann sig på insidan.
Målaren satt på golvet med en stor tavla framför sig och stirrade frånvarande. De andra hade gått för längesedan men han hade valt att stanna kvar där i mörkret och ensamheten med sina tankar och sin sorg. Det var som om tavlan på golvet ville säga honom något men han kunde omöjligt tyda det dunkla budskapet. Motivet var ett mycket vanligt förekommande men just här hade konstnären parafraserat temat totalt. Allt var i omvänd ordning på något sätt – ett slags intermezzo.

Målningen gestaltade den klassiska legenden om S:t Göran och draken.
Draken och prinsessan verkade allierade även om de var placerade en bra bit ifrån varandra på duken. Det var något i drakens skälmska blick och på sättet den slungande sin eld mot riddaren som inte stämde.
Svårt sargad och bränd låg den slagne hjälten framför prinsessans fötter och verkade be för sitt liv. Prinsessan såg närmast skuldmedveten ut medan draken i ett språng var på väg över riddaren med klorna utspärrade. Scenariot kunde bara sluta på ett sätt.

Spänningarna mellan de tre kontrahenterna var tydlig men också känslan av förräderi. Det var solklart att draken förfört och förlett den helige riddaren, medan prinsessan agerat lockbete. Det onda hade besegrat det goda. Målaren suckade tungt, reste sig från golvet och lyfte upp tavlan. De andra tavlorna var på plats och allt annat var iordningställt inför nästföljande dags vernissage. Han skulle hänga upp målningen på ett väl synligt ställe. Han ville att HON skulle lägga märke till den så fort hon klev över tröskeln.

***

Hon drog penseln planlöst fram och tillbaka. Att koncentrera sig var omöjligt. Hon visste vad som väntade dagen därpå och att de åter skulle stå öga mot öga. Hon trodde sig vara väl förberedd eftersom ödet hade försett henne med de nödvändigaste detaljerna. Men man kunde ju aldrig veta med makterna… De hade dragit henne vid näsan förr. Hon förstod sannerligen dilemmat målaren brottades med. Hennes egen match var minst lika tuff.

Den sorg och glädje de båda upplevt under åren hade skapat en väv av oförklarliga och magiska händelsetrådar. Nu skulle väven sättas på prov en gång för alla. Kanske trådarna skulle slitas av en efter en, eller så skulle man möjligen skönja ett vackert mönster mitt i trasslet. Hon log. Hon var förvissad om att det fanns en mening bakom.
Han visste det inte ännu…
Draken skulle EJ segra den här gången.