Den här enorma plantagen med svaga och rangliga tulpaner
De här envetna tulpanerna

Jag vill bara stampa ner dem, krossa dem, göra dem besvikna och bara lämna dem med en känsla av att bli förrådd, unworthy and just alone medans jag går min väg för att försöka hitta något hum som kan tänkas bliva mitt och mig

Det är vad jag vill
Men jag kan inte lämna de här tulpanerna, det är ju det jag inte kan och inte har tillåtelse till att göra
Det är då de dör
De här jävla tulpanerna kommer tyna bort, förmultna och dö

Och då är det mitt fel

Även redan nu är det ju mitt fel att dessa tulpaner står vissna, slaka och helt utan glädje
Jag skäms för deras ohälsa och min vilja att lämna dem att dö
Det är en skam som jag inte vet var jag skall göra av

Att de där solrosorna då och då, bara som en slags reminder ser på mig mot mitt håll
Påminner mig om hur oduglig jag egentligen är, att jag inte är värd att hitta mig
Jag är det jag är och kommer inte att bli något annat, att jag inte har nog med magi att ändra på någonting, för att jag
"inte ens kan sköta de här tulpanerna"

De här tulpanerna och deras envetna förbannelse
som legat över mig sedan dagen man föddes

Det är nog så att det är mig själv som jag vill stampa på
Stampa på och lämna i ett mörkt hörn
för evigt bortglömd

Vad kommer hända med tulpanerna i så fall?