Jag ritar figurer i cirkeln av imma
på den svala fönsterrutan

mikroskopiska vattendroppar
har lämnat min kropps varma lungor

långsamt andats ut

De utgör det rena ofläckade arket

på vilket jag skriver om mitt liv

När tyngden av det samlade vattnet
blir för stor för den vertikala ytan

ser jag hur en rännil bryter sig fri...

Och som kärlekens magnifika urkraft
går den sin egen väg

rinner ut ur bilden

Visar mig stigen jag står inför
med min hand i din

till vägs ände följer jag Dig