Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Frontier



Innan:

Det var ingen kulturkollission, det var
kärlekens vräkande vrede, faktiskt.
Den ropade högt; högrop och hårdrop. Se upp!
till oss alla.
Det vara bara jag som glömde;
vänstertrafiken.

Och ja;

min svettiga säng luktar köttsår
och hårsmån.
En skev sekund, en stund av svaghet
och jag undrar; Vart tog plåstermamman vägen?
Kan någon hjälpa mig?
Hallå! Snälla: Ropa
efter henne!

Nej.

Vid mitt famlande, mitt svamlande finns bara
blankansikten.
Vita falsktänder och svartögon, mellan
de färgade lyktorna.
Hon är död, ju.
Oj!
Det glömde jag
visst. Det med.

---

Ja!

Jag skall sluta leta bland de döda. Jag skall
lägga bort min ruttna spade, det har jag lovat.
Det skall jag också göra.
Inga fler demoner ur min mun,
inga femte led!
Inga fler släptåg, släktdrag, fältslag!
Inga andetag, famntag, klapp eller flykt.
Sluta nu!

Efteråt:

Jag har nästan fått tillbaka känseln i låren,
beröringsförnimmelser.
Och se! Jag hittar minnet av dina fingrar, dess lukt.
Så starka och sköra, så långa! De når
ända in!
Men du rörde mig aldrig
där. Vi höll våra händer i varandra, länge.

Nu rör jag mig själv och jag vet; du skulle ha det bra,
här. Jag skriver, och ber dig komma.
Kom! säger jag. Du berättar att du fortfarande
är ledsen.

Och;

jag kan ta det! Du kan vända dig om, och om igen.
Säga; oj, jag tänkte inte, på det. Och ja:
jag kan ta det!
Jag kan ta dina kräksjukor och kräldjur.
Din koppelhundar och slickningar
vid min sängkant. Du är värd det.
Sådan är min tro.

Det som skrämmer mig är inte du, dina fall.
Dina förnedringar och farligheter; jag kan höra dem
och hålla. Det jag är rädd för
är att jag klarar mig. Det är det
som håller mig vaken.
Jag är rädd att jag klarar mig, själv.




Fri vers av Rakel Lorner
Läst 821 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2009-12-07 02:14



Bookmark and Share


  Sebastian Lönnlöv (sidhe)
Riktigt starkt slut på en till synes personlig och ändå så allmänmänskligt berörande dikt, talar till något i mig, i det jag delar med "oss alla", det vi menar med att vara till. Välskrivet dessutom: särskilt gillar jag de många substantiven m.m. som leder vidare till varandra med en logik, enbart språkligt förankrad. Snyggt! Stort!
2009-12-10

  Anna Frölander
Christer formulerar det så bra, jag lutar mig tillbaka på det och säger av egen kraft endast detta: jävligt bra när du blommar ut så här!
2009-12-09

  Carola Zettergren
Och det här är en dikt som jag skulle kunna skriva en kilometerlång kommentar till.. Men jag känner ren vördnad inför den jag vill inte peta, jag vill inte störa, jag vill bara ha den, för bättre än så här kan inte poesi bli, enastående!!!
2009-12-08

  Christer Eriksson
Ett flöde av infall, en text som är så behagligt tät, en liten monolog som ett sånt samtal man för inne i huvudet, ett sånt där man har som gör att man tappar bort sig på föredrag, såna man aldrig lyckas återskapa på papper två timmar senare. Men här det så, det känns så lättskrivet fast du säkert kämpat och filat. Jag tycker om hur du ändrar tempo ibland, på något ställe är det lite som en barnramsa, jag läste såna infall i ”Silverfisken” av hon (Sofia Rapp, tror ja) och slogs av detta, det är genialt och hur du bryter dina rader, det känns tekniskt och det är mycket snyggt.

” Nu rör jag mig själv och jag vet; du skulle ha det bra,
här. Jag skriver, och ber dig komma.
Kom! säger jag. Du berättar att du fortfarande
är ledsen.”

Som en slitning mellan stolthet och förnedring. Den lustiga kampen där en av två måste vinna. Det här var mycket bra, hela långa dikten.
2009-12-08
  > Nästa text
< Föregående

Rakel Lorner
Rakel Lorner

Mina favoriter
ego
Manodefensiv
pompeji