Midvinternattens köld är svag 

koldioxid triumferar
tomten tycks tro på en helt ny dag
där åter förnuftet regerar.  

Månen vandrar sin tysta ban 
frågar sig varför vår värld ger fan
i de akuta problemen.  

Varför vi vårdar extremen.

Står där så trött vid ladgårdsdörr
trött vid den låsta porten,
undrar, som många gånger förr,
vem som beslutat om lorten.
Skogen, förr rik på gran och fur
ligger nu avbarrad, ful och sur,
sörjer fast ej det lär båta
för julens tomte att gråta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och luva
minns ju allt som det var i går
minns varje träd och tuva
känner sig nära nog som ett våp
när han betraktar den biotop
människan valt att förråda,
allt är förfärligt att skåda.

Går till visthus och redskapshus,
fulla med varor från ICA
som inför julhelgens klara ljus
valde att kunderna svika.
Glömsk utav lagar och god etik
handlaren valde att själv bli rik :
krubban han lutar över
fylls av stinkande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser att de undkommit kvarnen;
går till hönsen, där tuppen står
och kacklar sin hälsning till barnen:
Nykokta ägg smakar också gott,
bjuder näring till stort och smått,
bara ni först knäcker skalet,
annars kan allting gå galet..

Tomten smyger sig sist att se
alla köpcentra, de kära,
länge och väl han märkt, att de
mjölkar allt folket med ära;
barnen vet nog att de skall få
ting som de strax efter jul försmå,
ingen må dock dem förtycka:
julhandelns största lycka.

Så har han sett hur julen gått,
från Herrens ord till profiten.
Utan att någon av oss förstått
hur illa vi landat i skiten
Glädjens budskap som var så starkt,
ekar nu ödsligt i MediaMarkt?
Varför? Så lyder den gåta
som nu tvingar tomten att gråta!

Tomten vandrar till ladans loft:
kramar där om lilla frugan
känner hur vörtbrödskryddornas doft,
har ockuperat stugan.
Helgens fantastiska äventyr
har så utplånats att tomten spyr.
Torkas dock se'n på sin haka
av sin förtvivlade maka.



Förr kunde hon ofta tala om
månget ett julaftonsminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är tillvaron, tyst och kall,
livet där ute förfelat,
tomtemor tycker, i alla fall
att hon och maken har velat
rädda den helg som ej ens som en dröm
överlevt tidens förfärliga ström
undrar, hur allt gick åt skogen dryftar nu detta på logen.

Midvinternattens köld är vek
stjärnorna gnistra och glimma.
Vem kan sova med detta svek
ens under morgontimma?
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Tomten sörjer, den kraken.