Morgonsolen skiner in genom det lilla takfönstret och lyser upp vindsvåningens annars så mörka rum. En ny dag, en ny chans.
Den lilla flickan gäspar, sluter ögonen, låter en hårslinga falla ner över de smala axlarna, och lutar huvudet lätt mot den kalla väggen.
Lyssnar, njuter. Hennes andetag är lätta, nästintill obefintliga. Om man inte sett hennes bröstkorgs försiktiga rörelser hade man troligen inte insett att hon levt.

Trygghet.

En liten människa, så varm, trygg och öm. Så till bredden fylld med insikt. Hon ler, höjer försiktigt blicken och studerar rummet med hemlighetsfulla men utforskande ögon. Den höga, mjuka sängen, de antika bokhyllorna fyllda med alla hennes favoriter och minnen, det nötta trägolvets sprickor och ojämnheter. Allt är i sin ordning. Hon blickar ytterligare högre upp och tar ett djupt andetag och låter den fuktiga morgonluften fylla hela henne, taket, höjden, den vackra stuckaturen. Hennes ögon glänser dels efter nattens oro dels för den nya dagens trygghet. Tröttheten sitter kvar, segar sig ur kroppen, allt eftersom den nya dagens intryck börjar ta form. Minnen, tankar, förhoppningar, allt i en enda röra.

Kanske?
Kanske?

Vem vet.

Hon ser ner på sig själv, och skrattar. Ja, kanske, jag vet. Hon sträcker på sig, rättar till nattlinnet som snurrat sig fast kring hennes ben.
Hon lutar sig återigen tillbaka där hon sitter hopkurad på golvet, i ett av rummets hörn.
Så hörs ett tyst knarrande, en dörr som försiktigt öppnas, lätta steg.

Hon ler.
Han ler.

Doften av färskt bröd, nybryggt kaffe får det att vattnas i hennes mun och hon blickar uppåt mot den lilla baren som sticker ut från den lilla vrå, som ska föreställa kök.
Han skänker henne en lång blick av beundran, åtrå.
En kärlek så stark att varken hon eller han kan förstå. Inte än.
Ja, kanske blir det annorlunda. Denna gången? för alltid.
Inga slag.
Inga sparkar.
Inga hårda ord som bränner hennes hud.
Inte nu. Inte imorgon. Inte denna gången.