Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hjärtats flykt

Det var under sommaren jag tappade bort mitt hjärta. Det flydde från bröstkorgen. Och jag som hela tiden trodde att revbenen var där som en skyddande mur. En skyddande bur. Inte för att hjärtat är någon fånge men om den hela tiden kan ge sig iväg kommer den snart aldrig tillbaka. Blir förvirrad av alla turer fram och tillbaka att den helt enkelt ger upp. Nu skall jag inte skylla på mina revben, att de inte sköter sitt jobb. För vem kunde tro att ett hjärta likt en liten mus kunde ta sig igenom fantasifullt små springor? Nog är det ett mysterium. Hur liten en mus kan göra sig och vad ens hjärta är kapabel till. När ens hjärta bultar värker kroppen. Schizofren blir den. Att vara eller inte vara! Att älska eller inte älska. Ena sekunden är allt rosenblad och ljuv musik där blodet i ådrorna pulserar i takt till Barry White. För att i nästa då herr hjärna tagit kommando och informerar nerverna att nu jävlar skall ni skicka ut ilningar som signalerar att okänd mark är okänd mark! Vill hjärtat fly är det på egen risk. Schizofren blir kroppen. Upprorisk blir det lilla hjärtat. Ut vill det och ut ska det!
Det var på hösten jag fann mitt hjärta. Den kravlade sig tillbaka, pressade sig igenom mina revben och lade sig tungt på sin plats i bröstkorgen. Det slog fortfarande. Ensliga små dunkningar, men dock små dunkningar. Vissa slag var för ett annat hjärta, ett hjärta som aldrig hittade in i mig. Kanske var passagen förbi mina revben för trång? Kanske låg hjärtat i någon annans bröstkorg och hoppades att ägaren till den bröstkorgens hjärta skulle hoppa in i sin ägares bröstkorg? Det finns många kanske och många frågetecken men at the end of the day ligger fortfarande mitt hjärta och gråter bakom mina revben.
Vintern kom och hjärtat stängdes nu inte bara in av revbenen utan även av lager på lager av kläder. Likt en björn går i ide kan jag känna hjärtats puls sakta sakta ned. Det var under vintern mitt hjärta läkte. En flykt från revbenen ger ärr som aldrig bleknar. Men förhoppningsvis kan dessa ärr vara en påminnelse om tidigare flykter. Dock går det inte alltid att prata vett med hjärtat. Hur många gånger har man inte sagt att skit i honom. Eller försökt att göra sitt bästa med att inte tänka på honom. När man tror man gått i mål och priset är ett radergummi för alla minnen om honom kommer hjärtat och skriker. Eller känner… Det är väl det hjärtan gör? Känner. Känner hela tiden. Känner så mycket att kroppen värker. Känner så mycket att man ibland önskar att nästa gång hjärtat rymmer så kan den gott aldrig komma tillbaka! Men när man tänkt dessa tankar tar man dom tillbaka lika fort och hoppas att hjärtat inte hörde. För innerst inne vill man inte ha ett krossat hjärta. Innerst inne i sin bröstkorg vill man ha ett hjärta som slår dubbla slag. Ett hjärta som inte rymmer, utan ett hjärta som försvinner till sin andra hälft och alltid kommer tillbaka.
Det var på våren mitt hjärta vågade sig ut igen. På våren när allt brister och skriker ut att nu är vi vakna. På våren när knopparna sakta vågar öppnas för världen. Det var på våren mitt hjärta vågade sig ut, på våren mitt hjärta kom hem och på våren mitt hjärta inte kravlade sig genom revbenen och lade sig tungt på sin plats i bröstkorgen.




Prosa av ifoS
Läst 214 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2009-12-18 14:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

ifoS
ifoS