Snön hade lagt sig i tjocka tystnader över hela staden. Nya flingor sökte plats att landa på, men de flesta skrymslen var redan fullt upptagna. Väntade flingorna en kvart kanske drivorna hade blåst undan någonstans. Det var en söndagsgryning i februari. Några yrvakna gråsparvar virvlade fram och tillbaka i snön. Ett par svarta strumpbyxor försökte ta sina sista steg hem, men vägen gick åt alla håll och kanter. Solen hade inte riktigt stigit upp. Snön hade fått stå för belysningen hela natten, och det tycktes den gärna vilja fortsätta med.

Greger vandrade klarvaken genom sin överfyllda, ensliga stad. De första spårvagnarna hade vågat sig ut, men de dök aldrig upp. Det visade sig vara ovanligt långt mellan hållplatserna idag. Emellertid bekom det föga Greger. Ingalunda var han på väg ut ur stadskärnan, nej, fortfarande var Greger på väg in. Allt djupare in i staden plumsade han. Möjligen var Greger redan längst inne - vem kunde avgöra?

Detta ödsliga tivoli fylldes allt oftare med gamla spännande minnen. Ingenstans brukade Greger stanna och samtala med någon varelse. Så han visste inte om alltsammans var deras minnen också. Förmodligen var det så - annars vore det hopplöst. Borta vid den ihjälfrusna fontänen stod en skara missionärer och jämförde sina andedräkter. Greger hade sett dem förr, hur de letade själar vid en tidpunkt när ingen själ var ute och irrade.

Bakom en översnöad staty slog sig Greger ned och plockade fram anteckningsboken ur innerfickan. På de innersta sidorna stod det att världen är en dröm, en dröm som ingen kan veta vem det är som drömmer. Greger undrade om möjligen allesammans drömde varandras drömmar...? Då skulle var och en vara som Gud för någon annans dröm. Greger kände på sig hur han blott var en svårförklarlig liten figur, en figur i någons odrägliga dröm. Men om han nu för egen del drömde likadant om någon annan figur, så måste ju Greger vara aktsam om hur han drömde...!

Det hade varit februari i flera år nu. Framåt förmiddagen passerade fröken Varvström, hon med det förvirrade håret och de brandfarliga ögonen. Genom de allra djupaste drivorna drog damen fingrarna över sin sjusträngade dramyen, alltmedan hon frambragte något som liknade sång. Greger låtsades hur hennes toner fick snön att antändas av renaste längtan. Dock slukades musiken bara upp, föll platt i de stumma, sjukhusvita lagren. Och fröken Varvström såg ingen Greger. Ty hennes blick fixerade blott den bortsnöade solen, som för att skymta av dess mest besynnerliga strålar.

Snart öppnade det enorma varuhuset sina varma, välplanerade portar. Då kunde Greger hitta en chokladkaka som han inte hade ätit alltför många gånger. Först fick han dock flytta sig från statyn av andra orsaker. Vaktmästarna fick inte misstänka honom för storhetsvansinne. Kontorskomplexen kring torget stirrade redan tillräckligt, trots att de var söndagsstängda. Lycklig var Greger över att människorna fanns, såväl beskyddare som missbrukare. Men Greger ville bestämma exakt när de skulle få lust att kommunicera med honom. Överrumplad ville han inte bli. 

Nu stoppade Greger in en sista snöflinga i anteckningsboken och gjorde sig beredd. Alldeles strax måste mittpunkten infinna sig. Här måste stadens absolut innersta plats vara. Gatukorsningen stämde inte. Fontänen skulle varit alltför övertydlig. Så många år hade Greger väntat med att fara. För först ville han veta närmare vad det var han lämnade. Vilket mysterium gömde sig egentligen under allt detta? Nu när snön ej gjorde skillnad på gräs eller asfalt... Nu när varenda fenomen täcktes av samma snö... Nu trodde sig Greger äntligen kunna avgöra, helt utan fördomar. Platsens ande skulle tala till honom, medan materiens bländverk teg still.

(p.s. Vad Greger möjligen glömde var att anden väljer sin materia med god anledning. Förutan de värdsliga formerna blir det knappast samma idé.)