Där stod vi tillsammans. Jag med min kristallkikare och han med sin korp på axeln.Såg vi ut över världen, så som man ser den uppifrån en kulle. Och det var min kulle. Så lever jag, alltid på kullar. Det har varit min barndoms kulle, min sommarkulle och min vuxenlivskulle. Deltar aldrig i livet. Spanar, och ser ut över världen. Kullen där jag nu lever har blivit mitt ständiga fäste och beskärm. Jag befinner mig här i akt och menign att utforska kärlekens innersta väsen. Jag söker sann kärlek, för att utröna om den alls finns. Och jag tvekar. För det är inte det man kan se. Jag ser ständigt våld, smärta, svärta, oenighet och fasansfulla kräkningar. De som blir värst utsatta är alltid de svagaste som inte kan försvara sig. Ofta, mycket ofta, sker kräkningarna med kärleken som täckmantel.Och ingen verkar egentligen förstå varför detta ständigt sker.

Jag har nu ägnat snart halva livet åt dessa betraktelser, och med ett mycket nedslående resutat.

Men nu är jag inte ensam längre, och jag är så ovan vid sällskap att jag ännu talar för mig själv. Mumlar mina små ramsor som besvärjelser över världens fasor. Det hade blivit mitt sätt att stå ut med vad jag såg. Få människor orkar att ständigt se så mycket elände, jag gjorde det för att det blivit min uppgift i livet, men behövde ett redskap för att orka.

Tidigt den morgonen hade jag sett på evstånd en ung gestalt som klättrandes målmedvetet tog sig upp för min kulle. Min förvåning gällde inte bara att någon kom, utan också hans vägval; det fanns en bra stig med inte alltför brant stigning på baksidan av kullen, men denna person ville tydligen inte ta några omvägar, utan kom klättrandes rakt upp på det brantaste partiet.

Det var en helt ung man som kom och han hälsade artigt och presenterade sig då han väl kommit upp över krönet. Hans var mörkt, hans kläder lite slitna, han hade rivit upp en reva i skjortan på de snåriga buskarna som växte i branten. Men på det hela såg han vänlig ut. Hans ögon var ivriga, men lite avvaktande. Jag såg många frågor där. När han sen började tala var det med en ljus och lugn röst. Han ställde många frågor om min kulle och om min verksamhet där. Han antecknade det mesta jag sade i en liten anteckningsbok med svarta vaxpärmar. Jag förklarade för honom vad min uppgift var och han var mycket intresserad, han frågade efter mina resultat. När jag förtäljde hur jag forskat länge och ändå inte funnit något klart svar på spörsmålet om kärlekens väsen såg han allvarlig och lite ledsen ut. Så frågade han mig om jag trodde att han kunde vara till någon hjälp, han var ju ung och menade att han med sin ungdoms ögon skulle kunna se något som jag inte kunde se.

Jag funderade en stund, tänkte på mig själv i den åldern; det var då jag tagit mig an min uppgift, och tänkte på vilken skillnad det nu var på mitt sätt att tänka. Att jag antog mig blvit visare med åren. Och hur jag i början varit ivrig och mycket förhoppningsfull att finna svar på mina frågor. Att jag då varit övertygad om Kärlekens existens och konsistens. Det var jag inte längre.

Ja, han lyckades övertyga mig om att ett par unga friska ögon skulle kunna vara till hjälp i mitt sökande. Jag hade ju blivit mer och mer desillusionerad med tiden, och det skymde nog sikten för mig ibland. Jag förklarade nogsamt för honom att det jag sökte var inte att förväxla med åtrån, som ofta medförde äganderättsanspråk på en annan människa, utan den verkliga och oegennyttiga människokärleken som var utan tankar på egen vinning. Jag tror att han förstod mej.

Jag hade lagt märke till att samtidigt som han kom flög en korp upp och satte sig i lönnen som stod röd och praktfull nu på hösten. Men det dröjde en stund innan jag förstod att den var hans följeslagare, inte förrän jag såg att den kom närmare och närmare oss där vi stod och talade, för att slutligen sätta sig på hans axel, förstod jag.

Då berättade han om korpen. Hur den kommit till honom redan då han var helt liten, och sedan slagit följe med honom. Hur de lärt sig kommunicera med varandra genom små läten och huvudvickningar. Det blev snart uppenbart att de hade ett sätt att tala med varandra, ty det pågick oupphörligen. Korpen hade en märklig färg på sina ögon, de var olikfärgade, ett djupgrönt och ett mörkbrunt öga, och han sade att den såg rakt in i människornas hjärtan. Det ena ögat såg det onda och det andra det goda i världen. Ljus och mörker.

Detta var förvisso en ny vändning i mitt betraktarliv; en korp som kunde se rakt in i människornas hjärtan; den var inte min utan jag kunde bara kommunicera med den med den unge mannen som tolk. Förutsatt att jag verkligen kunde lita på den honom skulle detta onekligen kunna bli ett stort hjälpmedel.

Han frågade om jag också hade en följeslagare, och jagtänkte på min gamle hund som så sorgligt gått bort i våras. Jag hade strött hans aska ner för sluttningen, och tännkte ofta på honom där jag satt i mitt gömlse. Nog hade han givit mig mycket kärlek, det var så. Men jag hade aldrig tänkt på honom som en följeslagare i den bemärkelssen som kkorpen såg ut att vara för honom.Så mitt svar blev nej, men jag berättade om hunden och dess tillgivenhet.

Det började bli kväll, och som jag insåg att han skulle komma att bo hos mig en tid framöver, bäddade jag åt honom i den lilla kammaren bakom köket. Vi åt tillsmmans en enkel måltid på det sätt jag brukade. En omelett som jag drygade ut lite, grönsaker, vin och bröd. Sedan gick vi tillsängs, efter att jag förklarat mina rutiner för honom. Han förklarade sig villig att följa dem, men menade att han skulle skicka ut korpen på en flygtur redan inatt, för att rapportera till honom imorgon. Jag förstod inte riktigt hur han menade, men lät det bero till nästa dag.

Min vana trogen steg jag upp tidigt nästa morgon och tog med mig min kristallkikare till gömlset och beredde mig på att kika in i människors liv. Kikaren kunde justeras så att man såg in i människors hem med deras morgongräl och eventuella kärleksyttringar. Vidare kunde man se i samhällsskiktet hur grupper av männikor betedde sig mot varandra under sina ledare mot dem och sina "fellow" gruppmedlemmar. Man kunde ocks åse hela samhällsbildningar om man justerade skärpan; vad man då såg var dels beteendet hos människorna inom den aktuella samhällsbildningen och dels gruppens beteende som helhet. Man kunde urskilja vilka beteendekoder som gällde, och till vilka syften. Jag såg och blev inte upplyft; jag skalln inte förmörka er tid genomatt rabbla upp det här, men illvilja var sannerligen vanligare äv vänlighet.

När jag stod där kom kopren inseglandes och satte sig på marken bredvid mig. Den försökte ivrigt att säga mig något, men som jag inte försod korpiska nickade jag bara lite. Korpen insåg dock snart att jag inte förstod vad den ville, och den pockade då på mig att jag skulle gå in och väcka den unge mannen. Vilket jag gjorde.

Detta var vad korpen berättade, så som det tolkades av den unge mannen.

Han hade flugit långt den natten. Han hade kommit till ett fattigt land där människorna visserligen för det mesta hade tak över huvudet, men i medfarna bostäder. Där hade ett enormt jordskred ägt rum, och rasmassorna hade tagit med sin många fattiga människor och deras hem. Där fanns också många tillfälliga besökare och många hade blivit överraskade och hamnat under de stora berg av stenoch jord som bildats. De som överlevde var förtvivlade över att ha förlorat sina nära, liksom naturligtvis innevånarna själva. Många av de fast bosatta hade då helt osjälviskst och trots att de var fattiga och själva sörjde både männikor och hem hjälpt de överlevande främlinganra utan annat skäl än ren medmänsklighet. Och korpen hade sett kärlek i dessa männikors hjärtan. De som osjälviskt hjälpte och de som blev hjälpta.

Så var det, och så förstod jag att kärlek fanns, om än det jag sett var en liten detalj i hela världen. Men där fanns något som omisskännlligen var helt osjälviskt och kärleksfullt.

Så nu stod vi alltså där, på min kulle utanför världens gemenskap, och jag hade fått nya ögon att se med av denne yngling och hans korp. En ny gryning öppnade sig och vi spanade ut över världen tillsammans.

Ty endast i relation till en medmänniska kan kärlek förstås.