Jag förlåter mig själv,
här och nu!
För alla dumheter jag gjort.
För uschliga tankar.
För min lättja.
För min bedrövliga matlagning.
För att jag är en så dålig mor.
För att jag inte vattnar mina krukväxter.
För att jag är så fåfäng.
Ja, för att....
Om inte jag förlåter mig,
vem ska då göra det?
Jo, Gud förstås...
men...jag tänkte...
medan jag väntar
på detta himmelska mirakel,
och Gud vet att jag verkligen
är i behov av ett Stort, Stort
Bamse-Mirakel, så ska jag
vara storsint och ödmjuk
i förening, om det är möjligt.
Så, ja, kära mig själv:
"Jag förlåter dig."
d.v.s "mig."

(Men jag kommer givetvis att kräva
bot och bättring i framtiden)