du ritar med fingret cirklar
spindeltårar och sågben
utformade stakade
ljusomslingrande fyllbultar
med änglahår och magar som kupoler,
kanske är de i vardande bortom
liksom verkliga ändå,
sprittsprångande galna
men väldigt tydliga i kanterna
liksom uppförstorade
och benrangelförlösta,
innan det stora tysta,
det stora allting,
det stora svalget
det stora fönstret man kan sitta i
och röra med benen luften,
röra det osynliga som så tydligt känns,
gör motstånd, som när man går
eller försöker springa i vatten
och jag är törstig igen,
daggvåt, upptänd som en fyrbåk,
snabb som ett bloss,
jag var nyårsnatten
en fyrverkad fyllefest dagen efter
och hjärnan tänker inte logiskt som du hör,
hör du mig! Vart tog du vägen?
Ljusomslingrad famlar jag i mörker,
mitt mörker, min självuppfyllelse,
talar till tapeten,
alla dessa framkallade figurer,
abstrakta som konkreta i gråspel över ytan,
så tydliga.
Här är jag! Hallå!
du fingrar över täcket lika tyst som innan
men din ryggs kontur uppvisar
en talande tystnad,
är du där,
eller är det dina avlagda kläder
upphängda över stolen,
nu ser jag ingenting igen,
nu förstår jag ingenting ...
tappa konceptet
tappa masken
tappa tålamodet
tappa blod
tappa målföret
tappa orken
tappa vikt
tappa taget
täppa till tappetaget
tippa topplaget
och topptippa täppetaget
trippa tratten
och skippa snacket
tillslut andetaget
täcka förlusten
att det är väl tilltaget
tillaga tackan
titulera tronprelaten med du
tapetsera taket och länsa faten
det stora tabernaklet till slutet
tillslutet för förnuftet
tilliten tappad bakom en vagn
tragiskt utan takt
utan rim och reson
tappa byxorna utan resår
stå med skammen
tillverkad är snaran
tagen av daga är morgondagen
tids nog tystnar trasten
traumatiserade tonår
utan framtidstro
tacka fan för det

så unik är du
atomens universum:
ett inre landskap
snökristaller formar liv
galaxer är dina jag

så blev det
natt igen
ny morgon
någon
annanstans
vardande