Min största sorg var när pappa träffade Gisela som huxflux ockuperade våra liv med stilig hänsynsslöshet
Hennes barn var glada över att få ta del av vårt sommarparadis och vår familjekänsla som var tusenfalt mer kärleksfull än deras, trots att pappamamma redan var påväg bort från varandra
Jag såg hur allt jag älskade blev ockuperat av främmande som inte direkt tog hänsyn till mig..och vi fick infinna oss och låtsas som att leva lyckliga i alla våra dar trots att Gisela aldrig skulle älska oss och bara skulle ha det enligt hennes villkor. Hon var snäll en gång, det var innan hon blivit med barn. När jag fick veta det gick mitt hjärta sönder för inget skulle aldrig bli som förut, men jag drömde om det och kunde aldrig sluta tro. Det var kanske inte så hälsosamt, men jag försökte men det fanns ingen kärlek och jag var rädd för Gisela. Jag var typ sju.
Jag kunde bara erhålla styrkan och känslan av trygghet genom att på något sätt låtsas som att det regnade. Jag låtsades som att det regnade, jag levde på som barn gör. Men i bland var jag utom mig inuti, men visade inte för nån.
Så blev jag tonåring och kompisar blev viktigare och när jag skulle ha en tjejkompis sovandes över blev hon redan nästa morgon utslängda med huvud före. Dog lite till. Alltid var det fel på mig, jag var ju bara posetivt inställd till omvärlden..jag längtade efter relationer som kändes bra. Men hon gjorde allt för att sabba. Mina vänner ville aldrig komma till Kammakargatan efter en tid. Medan hennes son tog hem dussintals högljudda tonårskompisar så gott som dagligen och dom var så trevliga och gulliga så, blev serverade saft och bullar.
Jag la ner, rättvisa existerade knappast. Varken emotionellt eller praktiskt, det var vi som var besvärliga, vi som var hemska, vi som förstörde, vi som inte ville följa hennes villkor. Jag och min två år äldre helsyster som var döttrar till hennes man, vi som inte ville utsätta oss för en sjuk människa. Och heller fick vi inte vara tillsammans med vår pappa.
Det var hemskt. Han blev klagomur. Jag ville bara bort, jag ville inte vara kvar.
Fast jag sörjde alla förlorade dar.
Så blev Filippa sjuk. Pratade med henne på telefonen, hon sa drick ditt te så blir du varmare inuti. Jag förstod att hon är besviken på mig, att hon tycker att det var skarpt av mig att bryta sådär..då allt sattes på spel och papa vilje skilja sig. Då blev hon sjuk...det blev för mycket för henne. Hon blev psykotisk. Jag vet att det inte är mitt fel men ändå, jag känner ledsen..inte skuldsatt men mitt samvete säger mig att det hade mycket och göra med min brytning. Därför frågar jag nu, kunde jag känt annorlunda , var historien annorlunda? Jag kan älska, jag kunde bara inte älska då och där under alla villkor. Jag ville vara öppenfri, för alltid var det ju nåt fel. Man orkade inte vara glad tillslut, vågade knappast leka. Fick inte stöka. Fick knappast ta ett bad utan att hon kom instormandes och drog ut badkarsproppen. Om man byggde en koja försvann den. Om man inte var där (för jag kunde omöjligt känna "hem") för att ta emot beordningar eller verbala käftsmällar som egentligen inte hade någon riktig grund i sig så fick man dem som en trevlig present på sängkanten i form textmeddelanden skrivna på papperslappar , rivna från vita ark skrivna i den obehagligaste handstilen i världen. Helt i avsaknad av känsla, nästan farscinerande hur stram och uttänkt den var.
Min utveckling fick inte ske. Så jag utvecklades mer på annat håll och drev bortåt. Det var inte bara jag som ville bortåt. Jag motades utåt.
Hon ville aldrig vara som en extramamma till mig, det sa hon när tunghäftan inte höll.. Fina förhållanden i en tidigare fin familj dom skulle raderas ut, men hon kunde inte radera ut mig så det var därför hon inte kunde tåla mig.

Det här är min klagosång och jag skriver ner den för att påminna mig själv om att allt inte är mitt fel. För det känns så i bland, eftersom att jag har så starka känslor. Då vill jag inte vara mig själv, då tänker jag; äh vafan jag sktier i det här..det blir ju bara konsekvenser på allt man vill och gör. Kanske bättre om man g dör. Fast det kanske skulle vara ännu värre, större svek. Jag har bara svårt för att gå, för att hon sitter på hem nu som en annan fånge. Om jag har varit fel, kan jag befria henne? Kanske sitter jag på något material som kan ställa henne till rätta? Det är så jag tänker, och om jag gör det så kan jag inte leva vidare utan att leverera det till henne. Så att hon befrias, så att jag slipper gå med tyngden och så att man kan sikta mot nya fyrar igen, jag skulle gärna vilja bli lycklig igen.
Jag skulle gärna vilja att Filippa kunde bli lycklig igen.