Så länge har Du vandrat vid min sida.

Trogen som ingen annan.

Alltid lyssnande, bedjande... vakande.

När jag ser tillbaka kan jag ärligt inte minnas något tillfälle

då Du inte fanns där vid min sida,

då Du svek mig eller vände mig ryggen.

Du var alltid där.

Jag kan minnas stunder då jag tittade upp

och insåg att jag inte längre stod vid Din sida.

Stunder då jag vände Dig ryggen och inte svarade vid Ditt tilltal.

Stunder då jag medvetet vandrade bort på mina egna stigar

bara för att slutligen finna att jag åter hamnat vilse

eller nått en återvändsgränd.

Trots det lämnade Du aldrig mig.

Jag kan minnas ögonblick då jag inte var säker på att Du var med mig,

stunder då min tro inte räckte till.

Ja, sådana stunder minns jag.

Men Du har alltid funnits där för mig.

Innerst inne har jag alltid varit medveten om Din närvaro,

Din längtan efter gemenskap med mig,

Din trofasta hands beskydd och Din gränslösa vakande kärlek.

På alla mina vägar, hur mörkt, kaotiskt och hopplöst allt än verkade

så fanns Du där.

Om jag bara ser till mig själv och mitt liv kan jag inte förstå Ditt tålamod.

Vilka dimensioner Din kärlek äger.

Vilka ekvationer Din godhet når.

Jag kan ibland tänka att din värme och omsorg om oss

helt enkelt är för stor för att missta sig på.

Omöjlig att förneka.

Men vid andra tillfällen då jag frontalkrockar med min egen otacksamhet,

min egen egoism,

då jag möter hinder resta likt enorma oöverstigliga berg

eller står inför jättelika motståndare som är redo att mosa mig under sin fot,

ser jag inte alltid lika klart den hand som målar mitt liv med kärlekens färger.

Lika fullt är Du alltid där.

Även de stunder då jag tvingas vänta på att få höra Din röst,

känna Din närvaro, se Din ledning, uppleva Din omsorg.

Ja, även de stunder då jag befinner mig i den djupaste ångest och nöd

utan ljus eller räddning i sikte.

Ja, även i de stunderna så vet jag att Du är där

och vandrar tillsammans med mig.

Att Du aldrig lämnar min sida eller släpper min hand.