Här härjar svarta nätter, bleka kinder och tunna handleder.
Det luktar bränt och det är inte jag den här gången, det är du, ditt hjärta och dina svarta, förkolnade ögon.
Jag ser och du ser att jag ser och du vänder bort blicken. Skam.

Men vad är vi bakom våra kaffeandredräkter och svartmålade ögon?
Under våra vinterjackor som murar.
Våren vet, men det är långt kvar dit än så länge och vinden blåser genom mitt ansikte och mina tomma ögon som du sa var vackra men de är bara tomma och solen kan fylla dem, men det är långt till våren och dina ben är för smala.

Jag försöker tolka detta obefintliga inget som tar upp hela mig. Det obefintliga alltet. Och du gömmer dig så väl. Våra tåspetsar ritar vågmönster på den frusna marken och vitern ligger som en filt över mänskligeheten, våren kommer och läker. Men det är långt till våren och armarna är slappa efter sidorna.

Vi står och fryser på busshållsplatser och det skymmer, sådant är vackert. Men du vet när vattnet rinner i bäckar i snön och gräset skymtar fläckvis här och där, det är den bästa medicinen. Våren kommer med det, jag lovar. Men det är långt till våren och vår inspiration brister då och då, mellan winnerbäckslåtar och svenskauppsatser.