Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Satans jävla hycklare

I bråkdelen av en sekund önskade jag mig en prins på en vit springare. En man som svepte mig med och aldrig släppte taget.
En kort stund längtade jag efter att bli upplyft till höjderna, buren av den eviga kärleken, i vetskapen om att tvåsamheten kommer att vara för alltid.
Mellan två andetag kände jag hur känslan av att vara den enda uppfyllde mig. Den utvalda.
Ett ögonblick uppfylldes jag av trohetens kyska löften och sanningar som varar till slutet. Av evig trohet och passion livet ut.

Så vaknade jag till liv. Insåg att allt som finns i världen är lögner, att jag fortfarande är den jag är. Att så mycket annat i min personlighet är starkare. Att allt för många minnen hindrar mig. Allt för många erfarenheter skymmer sikten.
Så öppnade jag ögonen. Och såg att världen utanför är densamma. Dubbelmoralen finns kvar. Inget nytt under solen.
Kartan är också skrynklig. Kompassen är trasig. Förmågan att vara uthållig saknas. Mitt hjärta är flyktigt, liksom mina tankar. Själen är rastlös. Rädslorna kväver. Hjärtat vågar inte släppa in.

Någonstans långt där inne lurar det våldtagna barnet, den mobbade tonåringen, den misshandlade kvinnan. Hon hukar, men gråter inte. Tårarna tog slut för länge sedan. Skalet runt henne är massivt. Hårt. Som diamant. Hon har bestämt sig. Aldrig mer. Aldrig någonsin.
Men hon är inte bitter alls. Hon lever vidare. Hon gör sina egna val nu. De må föraktas av omgivningen men det stör henne inte alls. Varför skulle det göra det?

Det är så svårt det där.
Ack, man måste sympatisera med den stackars utnyttjade flickan. Oh, ta hand om den grå kuvade tonåringen. Kära värld, hjälp den misshandlade kvinnan. Stackars offer. Ve, arma barn. Det är så hemskt, så hemskt. Hon kan få men för livet. Känslomässiga.
Ta hand om! Skydda! Tyck synd om! Skriv några blogginlägg kanske. Samla ihop fler sympatier. Ojja kollektivt.

Men spotta på produkten. Fördöm. Hata gärna litegrann. Ty mallen har spruckit, tankarna rör sig annorlunda, känslorna känns inte igen. Främmande. Skrämmande. Förtappade. Förkastligt. Kort och gott. Ruska på huvudet, men bara lite. Sådär som sura kärringar gör när de låtsas att de inte vill att man ska se deras missnöje. Sådär väldigt oavsiktligt avsiktligt. Varför inte skriva ett blogginlägg om förtappade beteenden? Om morallösa, skrupelfria individer. Samla liktänkande igen. Dunka varandra i ryggen så smått.
Komplexiteten övermannar mig emellanåt. Känslan av att vilja ha total kontroll samtidigt som den intelligenta hjärnan undrar om inte personligheten egentligen har formats av andra. Kan det då kallas egna val? Är oförmågan att älska ett medvetet val? Eller stoppar rädslorna ner min kärlek i jackfickorna? Fungerar känslorna på grund av, eller trots att?

Inga sympatier behövs. Lämna dem därhän. Här finns inga offer. Här finns medvetna handlingar, bubblande lavaströmmar och levnadsglädje.
Smädesord undanbedes. Förälskelsens irrvägar innebär inte att känslor saknas, att ord inte kan såra. Och även om de inte sårar så känns de onödiga. Tar upp tid. Rensa bort dem är ni snälla. Likhet är inte vad som eftersträvas, oliktänkande välkomnas..om de sköter sig. Här kan finnas endast en diktator. Jag är Hitler i mitt eget liv.
Respekt eftersträvas. Ömsesidig respekt. Livet formar oss olika. Varför är det så svårt att greppa? Och jag tänker på hur många dumma människor det finns. Hur många inskränkta jubelidioter som sitter i sina TV-soffor och anser sig kunna placera in alltet i lådor med texterna "rätt" och "fel". De greppar fjärrkontrollen och knappar in någon dokumentär om barn som far illa. Sympatiserar med dem. Ojjar sig. Tycker synd om. Klappar på huvudet. Och mår lite bättre själva.

Det är mörkt ute. Jag vill egentligen släppa in dig. Håll om mig!




Övriga genrer av Alive
Läst 262 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2010-01-23 20:54



Bookmark and Share


  Larz Gustafsson VIP
Visst finns det rätt och fel, men det är sällan tv reder ut DE begreppen!
2010-01-23
  > Nästa text
< Föregående

Alive