Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I fyllan och villan

En timme senare dunkar mitt underliv lätt.
Det är varmt och svider lindrigt, nästan som spår av peppriga frukter kan få munnen att kännas ovanligt het och öm, efter ett välkryddat mål Chili con carne.
Jag känner mig upp-plöjd.
Trots att däri lagts små ivriga frön, är min slida likt en åkers nyplöjda fåra ovant luftig och rymlig. Förnimmelserna är blandade – den trygga kärleksfullheten som ligger i att ha givits lite av en annan människas själva byggstenar, kontra den plötsliga tomheten.

Efter att jag blev fylld, så totalt, så genomsyrat av fullkomlighet, så hårdhänt i den vilda driften, har jag lätta blåmärken djupt inne i mig.
En inre uttöjning som varar länge.
Den ropar och ber om att få tillbaka det som fyllde igen hålet i min kropp. I min kropp, vilken lämnats alldeles ensam och där kanske till och med ett nytt stort och skrämmande ansvar snart gror.

Fortfarande känner jag mig rörd. Då och då till tårar. Rörd över hur mycket han anstränger sig. Rörd över hur något kan vara så berusande skönt. Rörd över hur rätt det kändes.
Det är nästan som om hans kött, klätt i sin bekvämt lössittande sarong av skinn, och med en människofabrik där under – egentligen är mitt kött.
Det ska vara där.
I hålet.

Han blir rädd när jag gråter. Är det för att han blir orolig för mig? Eller är det kanske så att han vet?

Kanske han anar det. Hur jag vill stjäla och smälta samman med en av hans käraste ägodelar.




Fri vers (Prosapoesi) av Rufstufsan
Läst 528 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2010-01-25 22:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Rufstufsan
Rufstufsan