Jag känner mig så rotlös när jag vandrar på ödsliga gator på jakt efter värme och trygghet. Men samtidigt är jag rädd för omfamnas av jordens mörker, vill inte återigen somna i dess kalla famn.

Dagarna kommer och går, utan upplevelser eller överraskningar. Samma procedurer och vanor som ständigt upprepar sig cykliskt. Vakna, jobba, äta och sova. Sedan är dagen över och en ny börjar, där samma sak händer igen. Allt går in i varandra och mitt liv känns som en enda lång vinterdag.

Då och då försjunker jag i något ämne eller sysselsättning som hastigt intresserar mig. Jag kan plöja massor med böcker om politik en vecka, för att sedan tappa all intresse för ämnet och istället kasta mig över något annat. Det enda gemensamma med alla ämnen är att fördjupningar som regel är kortvariga och alltid tar slut.

När någon pratar måste jag lyssna noggrant för att kunna le på de rätta ställena. Ofta ligger jag ensam i min säng och undrar när döden kommer komma och vad som händer när den gör det. Har svårt att ta tag i saker, även de mest vardagliga, känner rädsla och oro för allt. Ångrar saker jag gjort, ser pessimistiskt mot framtiden.

Det känns i magtrakten att det fattas något fundamentalt i mitt liv. Jag har ingen passion, inget som direkt intresserade mig. Jag har ingen religiös eller filosofisk övertygelse att hänge med åt, inget framtida jobb att sträva efter, ingen kärlek att älska. Inga drömmar alls, utan det enda som finns inom mig är tomhet.

Det är hårt att längta efter något som man inte vet vad det är. En hungrig rastlös känsla slår emot mig när jag släcker lampan. Utanför mitt fönster går vinnare och förlorar och jag tänker att allt är ett spel, ett slags lotteri.