Det var kallt och mörkt ute. Regnet strilade ner i tunga droppar och jag kunde knappt se vägen framför mig. Den var inte upplyst och jag snavade mig fram. På håll kunde jag se siluetten av huset som låg inbäddat av några granar. Men det lyste inte i något fönster.

Jens hade ringt mig och velat att jag absolut skulle komma då han hade något viktigt att säga mig och nu ångrade jag att jag givit med mig. Detta busväder! Varför kunde han inte berätta i telefonen? Varför lyste det inte? När jag kom närmare såg jag att ytterdörren stod på glänt hade Jens gått ut?
Jag kände obehagliga ilningar i maggropen. Jag ropade på honom, men fick inget svar. Jag ropade en gång till. Fortfarande var det tyst. Jag gick genom dörren, ropade igen. Tystnad. Jag gick in i vardagsrummet och försökte finna strömbrytaren. Fann den, tryckte, men det fortsatte vara beckmörkt.

Plötsligt frös mitt blod till is när jag kände en tung hand på min axel och en hes röst som viskade:
”Sätt dig i soffan!”
Jag lydde darrande. Väl i soffan tändes en ficklampa. Det var Jens. Hans isblå ögon glittrade och munnen log. Det långa, svarta håret var uppsatt i en svallande hästsvans. ”Det där var inte roligt. Jag blev jätterädd. Varför går det inte att tända?” Min röst lät sur och jag blängde på honom. ”Strömmen gick och jag tänkte att jag kunde skrämma dig på skoj” Han skrattade sitt härliga skratt.” Ja, skrämd blev jag verkligen. Men vad var det för viktigt du ville säga?” Jag var väldigt nyfiken. ”Jo, jag undrar om du vill resa med mig till Skottland. Biljetterna måste vara bokade senast nästa fredag.” Jag undrade varför han inte kunde ha sagt det i telefonen?
”Nej, jag ville säga det ögon mot ögon och jag har saknat dig. Dina vackra gröna ögon och ditt eldröda hår” Jag kände hur jag rodnade vid dessa orden. Samtidigt kände jag pirr av förväntan i bröstet.

Jag och Jens hade känt varandra sedan högstadiet. Han hade farligt utseende med sitt långa hår och en tatuering på ena överarmen. Men inuti var han som en kattunge. Jag hade alltid kunnat lita på honom. ”Nå, vad säger du?” Leendet blev bredare. Visst ville jag det. Jag hade saknat honom också. Vi gjorde listor på vad vi behövde ta med oss. Regnet fortsatte utanför. Ibland lystes himlen upp av att det blixtrade. Varje gång hoppade jag till. Det hade Jens väldigt roligt åt. Han sa att jag var en fegis. Då hoppade jag på honom och började kittla honom. ”Nej, sluta! Nåd!” Vrålskrattade han. ”Ger du dig?” Det sade han att han gjorde.

Då slutade jag. Jens började anfalla mig då. ”Men… det är orättvist” skrattade jag och vred mig hit och dit. Han var obeveklig. ”Den… grymma… Jens… är… tillbaka” flämtade jag mellan skrattattackerna. ”Ja, det är han” höll Jens med om. Så slutade han och vi bara höll om varandra. Det kändes som att bli omfamnad av en björn. Varmt och tryggt. Sedan började han pussa på mig. Fjäderlätta nuddningar vid mina läppar. Det kändes bra. Fjärilarna vaknade till liv i magen igen. ”Känns det bra?” Rösten var mjuk. ”Ja, nu vet jag vad tjejerna menade när de pratade om dig på tjejernas toalett i högstadiet.” Sa jag. Jens ögon glittrade.

Vi höll om varandra en lång stund. Sedan tändes plötsligt ljuset. Strömmen hade kommit tillbaka. Vi gick in i köket. Jens plockade fram kakor och saft. Jag kände mig väldigt lycklig och upprymd. Nu var jag bara glad att jag kommit hit i alla fall. Jens var verkligen underbar. Tillsist sa jag att det kanske var kanske var dags att åka hem. Då plutade han med läppen och hans blick liknade en övergiven hundvalps. ”Kan du inte stanna? Det är sent och inte så trevligt att gå hem nu.” Jag tänkte efter och höll med. ”Sluta se ut som en övergiven valp bara!”

Jens ville se på film. Det var okey för mig. Han skulle göra popcorn. ”Kan vi inte se på ”The lost boys?” Frågade han. Det ville jag för den hade jag alltid velat se. Vi skulle även se på ”The Crow”. Jens liknade huvudpersonen i den filmen med sina svarta läppar och vita puder. Det fick honom att se ännu farligare ut. Efter filmerna gick vi och la oss i hans stora säng. Utanför smattrade regnet mot taket. Jag kände mig lugn och trött, tillsist somnade vi.

Nästa morgon fick jag frukost på sängen. Jag blev väldigt rörd. Det var första gången någon gjorde något sådant till mig.