i mumindalen låg snön hög på taken. orörd, men pudervit och inbjudande som ett knirkande bakpulver. barrträden hade omskulpterats till oigenkännlighet. de liknade de figurer man får när man droppar smält tenn i en zinkhink med kallvatten. natten rådde. filifjonkans dal såg minst lika inbäddad ut, och havet. och alla sov. my, snorkfröken, hattifnattarna, och hemulen. mamman, pappan, och tootikki och snusmumriken och mumin.

över himlavalvet dansade en grönblå färg. ovanför bergskammarna i nordostlig riktning skälvde stjärndraperiet av ett moltyst, arktiskt sirénljus. svalbardska saftblandare galopperade i en hetsjakt över grönsvarta tundror, så inisade, att tunguskas meteoritsten helt sonika absorberades och försvann. spårlös.

varför? - jo därför. det fanns en som inte sov.

den som tyglar och tömmar januaris och februaris elaka dagar. någon måste det finnas som järngreppar nätterna, och samtidigt bara kyligt andas ut ett - huuu! någon som rimfrostar och sluter alla öppna bäckar. någon som tänjer alla avstånd långa och sätter fjärran östern på kartan. någon som håller kvar fostren i sina trygga sköten i väntan på våren. någon som vänder kyrktuppen i tornspiran trots att alla vindar upphört att rista. någon som skrider i sin mörka ullkappa. någon som skräms.

morran.