Jag öppnade motvilligt ögonen när mor ruskade mig.
– Vakna nu, Izabela! Vi måste mjölka korna! sa hon.
Jag satte mig upp i sängen och gned mig i ögonen. Sedan reste jag mig upp, drog av mig nattlinnet och satte på mig klänningen. Så gick jag ner för trappan och ut på gårdsplanen, njöt en stund av utsikten. Det var så fantastiskt med hela slätten omkring sig och bergen långt bort i fjärran. Mor hade alltid velat att de skulle flytta in till Calistinien istället för att bo på slätten. Hon kom därifrån, uppe ifrån bergen och tyckte det kändes otryggt med så stora områden omkring sig. Men far kom från Gressa, och tyckte bara att det var fantastiskt med utsikten. Och närheten till skogen. Han fascinerades av alverna, medan mor avskydde och fruktade dem.
Jag suckade för mig själv medan jag hjälpte mor att mjölka korna. Om jag bara hade fått vara med alverna istället. När jag kom ut ifrån ladugården och stod där, såg bortemot skogen, tyckte jag mig se någonting grönt som glimmade bakom en sten. Men när jag gick närmare försvann det. Jag tänkte att det säkert bara var en synvilla, men på kvällen när jag gick ut igen såg jag hur det glimmade till igen, det där gröna. Men den här gången var de närmare, gröna, vackra ögon. Jag kunde se silhuetten av en varelse, som stod där borta vid stenen. Bara en svart skugga, men ögonen glimmade som smaragder i den mörka augustinatten.

Nästa dag kom en av mina vänner dit för att hjälpa mig och mor med att plocka bär. När mor hade gått in för att tömma korgarna, fick jag syn på de där ögonen igen, bakom stenen.
– Titta, Sofie! ropade jag till min vän och pekade mot stenen.
Sofie tittade, men ögonen var borta.
– Såg du inte, såg du inte ögonen? sa jag förundrat till Sofie.
– Vilka ögon? sa Sofie skeptiskt.
– Ögonen, såklart! fortsatte jag
Sofie skakade på huvudet och log lite.
– Man ser lätt saker när det är så här varmt, sade hon bara. Du behöver nog lite vatten, kom så går vi in.
Men jag fortsatte att tjata om att det verkligen hade funnits någon där, tills Sofie tröttnade på mig och gick hem.
På kvällen gick jag ut till stenen, med en liten lapp i handen. Varelsen var inte där, men jag visste att den hade varit där förut, för jag hade sett ögonen från fönstret. När jag kom fram till stenen släppte jag försiktigt lappen, som singlade ner och lade sig till ro i gräset med sitt frågande budskap. Vem är du?

Nathaniel… Jag viskade namnet för mig själv. Det var det vackraste namn jag hade hört. Det var ett alvnamn. Jag såg på lappen jag höll i handen, med det där namnet skrivet med snirklig handstil. Nathaniel. Jag kunde inte få namnet ur mina tankar. Jag lade försiktigt ned lappen på nattygsbordet och gick fram till fönstret. Han satt där på stenen, med sina glimmande gröna ögon. Han försvann som vanligt, men innan dess gjorde han som en kom-gest med händerna. Jag lade ner lappen i klänningsfickan och tassade ut på bara fötter, bort till stenen, där lappen med hans namn legat. Där låg en ny lapp. Bara några få ord, men jag förstod precis.
Där vattnet möts.
Vid midnatt.

Någonstans vid elvatiden den natten steg jag upp, klädde på mig klänningen och borstade noggrant mitt långa, blondlockiga hår. Sedan smög jag mig ut och började gå barfota över slätten, bort mot skogen. Jag hade aldrig varit där vattnet möts, men jag visste var det låg. Runt hela alvskogarna flöt en bäck, som ingen dödlig kunde passera. På ett ställe korsades denna bäck av Calistiniafloden som flöt från Shanna -, över hela slätten, genom öknen och slutligen in i alvskogarna.. Det var där vattnet möttes. Och det var där alv och människa nu skulle mötas.

När jag kom dit var himlen sammetsblå, som en kupol över världen. Månen hängde över mig, rund och silverglänsande och spred sitt ljus över skogen framför mig. Jag väntade. Efter ett tag började jag undra om han överhuvudtaget skulle komma. Men då, precis vid midnatt, hörde jag lätta steg inifrån skogen och alven med de gröna ögonen uppenbarade sig framför mig. Han stod där på andra sidan bäcken, nu på närmare håll vackrare än jag hade kunnat föreställa mig. Det vackra ansiktet, med rufsigt, mörkt brunt hår och de gröna ögonen. När han såg på mig, skiftade ögonen till midnattsblått för några korta sekunder, sedan kom den gröna färgen tillbaka igen.
– Izabela, viskade han och strök mig över håret.
– Nathaniel, viskade jag tillbaka. Han såg ut att vara ett par år äldre än mig, femton kanske.
Han tog ett steg närmare mig, så att det glasklara vattnet virvlade omkring hans fötter.
Han tog försiktigt min hand och såg på mig. Ögonen blev sådär midnattsblåa igen. De var ännu vackrare så.
– Kom tillbaka hit, vid midnatt igen, viskade han.
Så tog han ett steg tillbaka in i skogen och släppte min hand. Han började gå in mot skogen. Jag försökte följa efter, men kunde inte passera vattnet.
– Nathaniel… viskade jag bedjande.
Han vände sig om, hans ögon var åter gröna. Viskade bara några få ord
– Där vattnet möts. Vid Midnatt.

Natt efter natt gick jag dit. Vi sade inte mycket, men ändå satt jag hela dagarna och bara längtade till de stunder då vi skulle träffas. Jag hade inte längre tid med mina vänner och sakta slutade de att försöka få mig att vara med dem. Men jag brydde mig inte. Allt jag vill var att sitta hela dagarna och längta efter de korta minuterna vid midnatt. Mor blev arg på mig för att jag inte längre gjorde mina sysslor, far blev orolig och försökte tala med mig. Min trettonde födelsedag passerade obemärkt. Ingen sade någonting, utom Nathaniel. Han var den enda som brydde sig. När jag kom till honom natten innan min födelsedag, hade han gjort en vacker smaragdring av guld åt mig.
– Bara till dig, viskade han.
Mina ögon fylldes av tårar.
– Tack
– Det var ingenting. Ingeting kan förklara hur jag känner för dig.
– Jag längtar så efter dig, att få vara med dig för alltid, viskade jag.
– Sen, svarade han. Som alltid.
Sen. Så nära men så långt borta.
– Nu. Jag vill, viskade jag.
– Sen, Izzy. Sen, viskade han och strök mig över håret. Hans hand var lätt.
Han tog tag i min högra hand med sina båda händer, tryckte den lätt. Jag minns precis hur han händer kändes, nu när jag skriver ner det här. Det känns som om han står här just nu, så tydligt minns jag den känslan.
Han släppte mina händer, strök mig återigen över håret och försvann iväg mellan träden, på lätta fötter.
Borta.

Dagarna flöt förbi som i en dimma. Månaderna förflöt, min fjortonde födelsedag passerade, likaså min femtonde. Så en natt en knapp vecka efter att jag hade fyllt femton, när jag kom till honom och kastade mig i hans famn, viskade han orden jag hade väntat på.
– Nu, i gryningen. Om du vågar, sa han och tog min hand. Hans ögon var gröna.
– Såklart jag vågar, viskade jag tillbaka.
– Då måste du lämna ditt namn. Glömma allting som förut var ditt.
– Om det är priset, så ska jag glömma.
– Bra. Vi hämtar dig i ladan på slätten precis när solen går upp.


Jag satt i fosterställning och tryckte mig hårt mot väggen. Höet i ladan doftade gott och hemtrevligt, regnet smattrade mot taket. På något sätt så ångrade jag mig lite. På natten när jag hade varit med honom, så hade allting känts så självklart. Men nu började jag tveka. Var jag beredd att lämna allting jag hade? Men jag hade ingenting kvar. Mina vänner hade lämnat mig och min familj hatade mig. Eller de skulle i alla fall hata mig när jag försvann. Den enda som verkligen förstod mig var Nathaniel. Jag kände hur tårarna rann ner längs kinderna. Mitt hår var blött och stripigt eftersom jag hade sprungit i regnet. Min klänning var smutsig. Jag kände mig eländig, önskade att Nathaniel skulle komma snart. Dörren till ladan sköts upp. Mitt hjärta tog ett skutt, men det var inte Nathaniel. Det var en alvflicka i min ålder. Hon hade samma blonda, lockiga hår och gröna ögon, samma tunna, flickkropp.
– Ta av dig klänningen, sa hon åt mig.
Jag lydde och drog av mig min smutsiga bomullsklänning, alvflickan gjorde likaså. Sedan räckte hon mig sin vackra, grönskimrande klänning.
– Sätt den på dig, vi måste byta plats.
Jag lydde återigen medan hon satte på sig min bomullsklänning.
– Snart kommer en eskort och hämtar dig. Jag kommer att få det att se ut som att du har tagit självmord, så dina föräldrar kommer inte att sakna dig, förklarade alvflickan kortfattat.
– Men, Nathaniel, då? Kommer inte han? frågade jag.
Alvflickan svarade inte, såg bara på mig med en hård blick och gick ut ur ladan igen.
Jag sjönk ner mot väggen och blundade. Klänningen var vacker, värdig en prinsessa av alvernas folk. Var inte detta vad jag alltid hade velat?
Jag knep ihop ögonen, försökte att inte gråta, men jag kunde inte låta bli. Tårarna rann ner längs kinderna och jag kände hur jag började skaka i hela kroppen. Så öppnades dörren till ladan igen. Jag torkade snabbt bort tårarna och reste mig upp. Inte heller denna gång var det Nathaniel, utan ännu en ung alvflicka.
– Kom med mig här, sade hon och tog tag i min hand, föste mig ut ur ladan.
- Ska jag bära dig? frågade hon.
Hon orkar aldrig bära mig, tänkte jag.
- Nej, det behövs inte, jag kan springa själv.
Flickan ryckte på axlarna och började springa. Jag sprang bredvid. Efter bara några hundra meter stannade jag och var tvungen att vila, hon sprang snabbare än någon annan jag visste.
Då tog hon tog om mig och lyfte upp mig som en liten bebis och började springa, nu med ännu högre fart. Jag hade helt glömt hur starka alver är och blev helt chockad när den här flickan, som var ett huvud kortare än mig, bara lyfte upp mig som om jag inte vägde någonting alls.
Men jag hade inte mycket tid att fundera på det, för vi var snart framme vid skogen. Där väntade äntligen Nathaniel, men han var inte ensam som jag hade velat. Runt omkring honom stod ett tiotal alver, alla i vackra dräkter. Flickan släppte ned mig på marken och gick sedan över till alvernas sida av bäcken.. På båda sidor om Nathaniel stod två alvflickor med långt, svart hår och slutna ögon. Resten av alverna bildade en halvcirkel runt omkring honom. Han tog ett steg närmare mig och jag slöt mina ögon.
– Glöm allting som förut var ditt, viskade han.
– Jag har glömt.
– Då, lägg av dig ditt namn och stig över till oss.
Han strök försiktigt över min panna och det kändes som om någonting lämnade mig, det kändes som att jag blev lättare, men samtidigt som att det bildades ett tomrum inom mig.
Jag drog ett djupt andetag, slog upp mina ögon och tog steget över till andra sidan av bäcken.

Alvflickorna som hade stått på varsin sida om Nathaniel tog tag i mina händer och ledde mig inåt i skogen. De andra alverna följde efter, bland dem Nathaniel. Efter en lång, lång vandring genom den ljusa skogen kom vi fram till den vackraste plats jag hade sett. Det var en liten, liten sjö, med en ö i mitten. Till ön gick fyra broar vita broar, en från varje väderstreck. Ute på ön stod en lång alvkvinna med svart, långt hår och ljusblå ögon. Hennes ansikte var kanske inte oändligt vackert, men godheten i hennes blick fick det att kännas som att jag kom hem. Jag förstod genast att detta var drottning Tamara av Melianerna och så snart jag kom ut på ön, föll jag på knä framför alvdrottningen. Flickorna som lett mig, ställde sig på varsin sida om drottning, lite bakom henne. De övriga alverna hade anslutit sig till skaran som stod samlad i en ring runt sjön, med blickarna vända mot mig och deras drottning.
Drottningen tog tag i mina händer, fick mig att ställa mig upp och strök sedan över min panna, såsom Nathaniel hade gjort.
– Välkommen till vårt rike, Tuija Teulowan.

Nästa dag kom jag till Deminia, palatset av glas, där hovet och deras tjänare levde. Nathaniel hade sina rum där, nära palatsets hjärta och var en av drottningens närmaste tjänare. Han fick gå på alla de stora festerna och jag fick följa med honom, som Nathaniel Teulowans vackra hustru Tuija. Efter ett tag började drottningen att fatta tycke för mig och bad mig att undervisa hennes barn. Hon hade tre barn, två söner och en dotter. Dottern hette Saine och var fjorton år, sönerna var tolvåriga Sakarias och nioåriga Calar. Izabela fick fokusera mest på Saine, eftersom hon i egenskap av att vara drottningens äldsta dotter skulle ärva tronen. Allteftersom kriget med Echanerna fortsatte, började även mörka skuggvarelser inta landet. Tillslut var alla Melianalver inträngda i Deminia. Utom Tamaras systerdotter Eleazea och hennes lilla folk. De hade ett eget palats, intill den lilla sjön med ön.

Efter några år började jag fundera på vem jag verkligen var, förutom Tuija Teulowan. På ett bord i mina och Nathaniels rum stod det lilla, ljusblåa glasskrinet där mitt namn fanns. För första gången i mitt liv gick jag fram till det och skulle precis öppna locket, när Nathaniel kom in i rummet. Han drog undan mina händer, låste skrinet med en liten silvernyckel som han sedan slängde i sjön.
– Räcker jag inte till för dig, eller?
Jag skakade förtvivlat på huvudet.
– Då så, nöj dig med vad du har, sade han och gick iväg.

När jag var nitton födde jag barnen jag och Nathaniel hade väntat så länge på. Det var två tvillingdöttrar. Eáldia och Eáldiana. Ett år efter deras födsel kallades Tamaras närmaste till ett krismöte ute på ön. Där var förutom jag och Nathaniel även Saine, som nu var nitton år gammal, Eleazea och hennes folk.
Tamara ställde sig på mitten av ön och talade till oss alla.
– Vi kan inte fortsätta så här, mörkret har snart hela vårt land. Jag vill att du, Saine, för vårt folk till Blåvatten, där tryggheten finns. Men hoppet är inte ute än och jag vill att du, Eleazea, stannar här med ditt folk, som vårt sista försvar mot mörkret.
Eleazea nickade.
– Men jag lämnar er inte ensamma utan hopp, fortsatte Tamara. Jag ger er nu en chans att börja på nytt, för detta som kommer nu är år noll, det första året. Jag ska här plantera ett träd, som ska växa som er kärlek växer, ty kärlek är det enda som kan rädda er från mörkret. När ni har lärt er att älska allting på denna jord, då skall jag komma tillbaka till er som den jag är nu.
Drottningen höll fram sina händer, i dem höll hon ett frö. Så släppte hon fröet och det grodde genast. Men samtidigt som trädet växte med onaturlig hastighet, krympte drottningen tills hon bara var en liten duva av silver, med glittrande safirer till ögon. Så lyfte duvan på mjuka vingar och sjöng en sista sång om kärlek, till farväl.

Månaderna efter detta var kausfyllda, hela Deminia beredde sig till flykt. Alla utom Eleazea och hennes Ameloner. Även jag och Nathaniel packade ihop våra saker. Nathaniel reste i förtruppen, medan jag skulle åka bland de sista. Han tog med sig större delen av vad vi ägde, däribland skrinet med mitt namn. Han reste bara några dagar efter mötet, och med honom även Saine och större delen av Tamaras närmaste. Men Calar och Sakarias stannade för att leda de två grupper som skulle resa nästa månad och månaden efter det. Jag själv skulle resa i Calars grupp tillsammans med tvillingarna. Under månaden mellan det att Nathaniel reste och att jag skulle resa, funderade jag allt mer på vem jag verkligen var. Tillslut stod jag inte ut längre. Dagen innan vi skulle resa gick jag ut på bron, som nu skuggades av det enorma trädet och hoppade ner i vattnet. Bron var väldigt låg, så det gjorde inte ont alls. Man doppade nästan fötterna i vattnet när man satt på broräcket. Jag öppnade ögonen under vattnet och dök mot botten, sjön var grund, jag bottnade nästan, så det var lätt att nå botten. Men jag kunde inte se nyckeln någonstans alls, den hade sjunkit långt ner i sanden. Jag letade så länge jag kunde hålla andan och simmade sedan upp till ytan. Då fick jag syn på silverduvan som satt på broräcket. Tamara! Duvan såg på mig ett ögonblick, dök sedan ned i vattnet, som en silverfärgad pil. När den dök upp igen höll den någonting silverfärgat i näbben, som den gav till mig. Först när den låg i min hand såg jag vad det var. Nyckeln. Innan jag han tacka Tamara, flög hon iväg igen och jag stod där ensam med min nyckel, men utan skrin.

Nästa dag packade jag båten, såg till att Eáldia och Eáldiana satt säkert, satte segel och följde de andra i gruppen längs Calistiniafloden. Mot Blåvatten och mot kunskapen om vem jag var. Efter många, många dagars segling kom vi äntligen fram till Shanna. Även förtruppen hade stannat där, eftersom kungen av Shanna vägrade släppa igenom oss till Blåvatten och ögruppen där. Så alla alverna slog helt enkelt läger utanför Shanna och förberedde sig att belägra dem. Nathaniel bar alltid skrinet tätt intill sig och vägrade att ge det till mig. Vi gled allt mer isär från varandra, det var inte alls som det en gång hade varit. Tomrummet inom mig kändes större än någonsin, det var som om det växte för var dag. Efter ett tag började jag av en slump få kontakt med Shannakungens dotter Ismira. Det visade sig att hon tyckte att vi skulle få passera men att hennes far vägrade. Efter några månader började vi prata om mer privata saker och jag berättade om Nathaniel. Ismira rådde mig att försöka få honom att ändra sig till det bättre, och ta skrinet ifrån honom med våld om han vägrade. För om han vägrade att låta mig veta vem jag var så var han inte värd att ha. Och så gjorde jag. År två enligt den nya alviska tideräkningen, alltså två år efter flykten från Deminia, när jag var 22 år gammal och tvillingarna var tre år gamla gjorde jag det. När Nathaniel och jag var på promenad vid de höga klipporna vid Blåvattens kust, tog jag upp ämnet.
– Nathaniel, sade jag.
– Ja?
– Minns du en gång, när allting var så annorlunda?
Nathaniel var tyst en lång stund. Sedan nickade han.
– Ge mig skrinet tillbaka.
– Jag kan inte, skrinet är borta.
Nathaniel lät plågad.
Jag såg på honom med en sorgsen blick.
– Jag vet att jag har gjort dig illa. Jag har bett dig att älska. Jag har bett dig att glömma. Men nu måste jag be dig att förlåta. Jag älskar dig och har så alltid gjort. Det blev så fel, för det var ju inte Tuija jag älskade. Det var ju dig. Izabela Melinasdotter.
Jag kände hur det där tomrummet inom mig fylldes upp igen och Nathaniel såg på mig med sina ögon. De var blåa, som de alltid hade varit när de hade tittat på mig förut. Men när jag hade varit Tuija hade de inte blivit det längre.
– Jag älskar dig, Izabela, viskade han.
I samma ögonblick tog jag ett steg bakåt och kände hur stenen under mig brast och jag föll ner, ner mot havet. Det var ett fall ingen kunde överleva och jag visste det. Men nu kunde jag dö lycklig, vetandes vem jag är. I samma ögonblick som jag slog i vattenytan svartnade allting omkring mig. Jag kände ingenting och bara låg där, mitt i ingentinget. Så började det långsamt ljusna, som en långsam gryning utan sol. En man, nästan tre meter lång, räckte fram en hand mot mig och jag tog den och reste mig upp, villig att följa med honom. För jag vet och visste då vem han är. Det är Enades el ten neyheu, dödsguden, som hade kommit för att hämta mig. Men han ledde mig inte bort, utan såg på mig med sina gråa ögon.
– Izabela Melinasdotter, sade han med en fruktansvärd röst.
Jag kunde inte förmå mig att svara.
– Du är en av dem som är utvalda av mig att hjälpa din värld att återställa den balans som en gång fanns. Ty jag är inte endast Dödens utan även Ödets gud. Återvänd till din värld och kom inte tillbaka förrän den dag då du har fullföljt ditt uppdrag i de levandes värld. Det kan ta en timme eller många tusen år, men du kommer att veta när den dagen är inne. Jag har gett dig ett uppdrag, men likaså en gåva. Du kommer nu att vara ett med skogen och dela alla dess minnen och upplevelser, all dess kunskap. Återvänd nu, Izabela. Skogens dotter.
Och jag återvände.