vi slog och sparkade på skåpet där DET var gömt
bankade på oss själva
på allt
vi hittade inte nyckeln som skulle låsa in DET

vi skrev DET på ett papper
präntade in DET i huden
brände fast DET i minnet
vi pratade om hur vi skulle sätta eld på pappret
låta det börja glöda, gnistra för att sedan skrynklas ihop, förkolna
askan skulle föras iväg med vinden
långt bortom horisonten där vi inte skulle nå den

vi skrev och skrev och skrev
bokstäver, meningar, ord
sammanhang, begriplighet
satte ord på DET
gestaltade varje tanke, varje känsla, varje litet obehag
intryck - uttryck
vi behövde få kräka ur oss allt
självande, ärligt, ville förstå förstå förstå
huvudena sprängdes
väggarna täcktes av ord
ångestkonfetti, känslokompott

sedan rev vi sönder alla pappersbitar
bit för bit
kastade de mot himmelen
de singlade ner över oss som snö
en pakt
ett löfte
riva sönder, förgöra, aldrig aldrig lyssna
vi dansade i det vita
som tusen spegelskärvor
speglade vårt liv

vi stormade in, rev murar, gjorde hack i fasaden
släppte ut DET
ville också komma ut
komma in
fängslad, fången, fejkad

vi försökte göra bomull av betong
vi karvade i muren, mejslade ut
skulpterade fram, med våra händer,
en plats att vila våra tunga huvuden emot
en spricka där ljung kommer fram
och i tön blommar snödroppen

vi orkar inte bära våra hjärtan
men våra hjärtan kan bära oss

jag fäste stjärnor i dina ögon
du fäste stjärnor i taket
vårt egna himlavalv
vi ställde oss på tå
sträckte våra händer
ville fånga himmelen i våra öppna famnar