Bevisbördan är överhängande, en sekund av tystnad, två kråkor i följd. Du bär stenarna fram till havet, det hav som du så länge fruktat. Slungar ut stenarna, var och en med ett handskrivet brev. Framåt kvällen har vinden dragit in hårdare än vad farmodern förutspått. Händer som vrider sig. Ute sliter det i klädstreck och hängande löv. I tistelfrö och rosenknopp. Väntan, säger du när du kommit tillbaka från havet. Väntan. Som en frusen fjäril rör du dig, ett halvt dygn senare, ut över åkern. Skakigt och ryckigt. Den svåra ansträngningen. Ingen tycks veta vad du tänker. Den ena dagen efter den andra. Jag får det berättat för mig. Du har bestämt dig.

Mikrofonen fångar upp mig, min andning försvinner in. Jag vill kunna höra alla berättelser när så lång tid har gått att tystnaden brett ut sig. Vi kan riktigt höra hur det regnar utanför och hur gärna vi vill komma varandra närmre. Men det är inget som vi talar om. Jag har kommit för att arbeta hårt, för att inom kort kunna färdigställa materialet.

En inhyrd enmansorkester bär på allt, dragspel och cymbaler och jag kan inte sluta tänka på hur ensamt det måste vara. Jag hör när enmansorkestern går och försvinner bort. Jag hör också att du skrattar. Du har börjat dansa. Du dricker ur någons mun. Du somnar med skorna på och drömmer om stora ballonger som svävar högre och högre. Du är vacker. Du vill vara min. Det säger du inget om, istället pratar du om trådarna som finns i luften, i gathörnen och i köpcentret, att de inte är fästa vid något. Du fladdrar och drar. Det sista som är någorlunda klart och tydligt. Det som sedan händer har jag bara fragmentariska minnen av. 

Flickan gråter över en ren tillfällighet. Hennes bruna nalle har blandats ihop med de andra nallarna på hyllan. Identiteten är omöjlig att urskilja. Svart plastsäcksprassel. Två kråkor i följd. Solen, solen är en sköld som skimrar och slår mot trötta kroppar och marken är torra sprickor, bruna blad. Ditt namn, ett eko mellan trähusen. Havet är så långt ifrån. Bortspolad är farmodern och allt som hållits kärt. De säger att det inte var någon olycka. De döda ögonen har sjunkit till botten. Det är känsligt att tala om. Du är utdragen mot den yttersta kanten. Finn fem fel på våra kroppar och vinn en dag vid havet. Jag önskar jag kunde hitta breven. Det är rösterna som är förgängliga bland bevisen. De verkliga. De som äts upp. Lyssna. Hur havet slår och slår mot stenarna. Hur det kommer och går. Hur det sköljer över.