En ansträngd luftpust stöter ut ur den halvöppna munnen
De färglösa läpparna är torra och nariga
En vit strimma fradga rinner ut ur ena mungipan

För ett ögonblick är allt stilla, alldeles knäpptyst
En fågel kvittrar till bakom fönstret, men ingen hör honom
Intill sjukhussängen står två bleka män med ytterrockarna på
Deras händer är nerkörda i rockfickorna som om de frös
Spända och tigande ser de ner på den magra, vithåriga kvinnan som ser så liten ut
Mamma, deras mamma, så olik sig hon är
I dödens rum

Kvinnans ansikte förvrids och hon rycker till
En serie ofrivilliga ryckningar runt munnen
Plötsligt och ansträngt drar hon ännu in luft i sina pipande lungor
Den magra bröstkorgen höjs lite under täcket
Det rosslar från luftrören
Mera fradga rinner ut ur mungipan
Lukten är söt och kvävande
I dödens rum

Några plötsliga, oartikulerade ljud kommer stötvis fram mellan de nariga läpparna
De slutna ögonen öppnas ansträngt och blicken blir genomträngande
Ännu en serie oartikulerade ljud
Sönerna ser villrådigt på varandra, skall de ringa på alarmklockan nu?
Varför finns det ingen manual på hur man skall göra när man befinner sig i dödens rum?

Det behövs ingen manual
Allt framskrider ändå, det går inte att stoppa eller hindra
Obönhörligt och smärtsamt tränger sig slutet på
Tränger undan livet
I dödens rum

Ingen smärta finns längre
Luften är ren och går lätt att andas
Någonstans i fjärran hörs klingande fågelsång och ett stilla vindsus
Glada röster som ropar på henne

Hon svävar ovanför sängen i sjukhusrummet
Ser det tomma skalet av sig själv ligga kvar där nere
Sönernas oroliga ansikten och förtvivlade hållning
Hon vill trösta och hålla sönerna
Bara en gång till, ber hon

Men det går inte
Hon måste lämna sönerna nu
Någon kallar på henne
Vem?
Mamma, pappa, alla som vandrat vidare före henne?

Hon vet att det är dags att gå vidare
Till nästa dimension

Sakta lämnar hon dödens rum