Gian och Gabriel kom ned till staden som de skulle, och Gian hade som omväxling inga som helst problem med att hitta en central parkeringsplats. Medan färden pågick höll han ett halvt öga på sin vän, men Gabriel visade inga vidare tecken på illamående eller svaghet, och slutligen tillät den grönögde ynglingen sig att slappna av igen. Då de steg ur bilen på ett av Haynesvilles många små torg hade han redan glömt den sekund av obehag han hade upplevat i köket innan de två lämnade huset, och var fullt inriktad på att göra dagen så bra som möjligt för dem bägge två.
Precis som han hade anat så var det väldigt lite folk i rörelse, trots att dagen var solig och vacker. Gatorna, som dagen före hade varit dammiga, täcktes nu av decimeterdjup, stelnande lera efter regnet, och överallt låg tomburkar, omslagspapper och andra kvarlevor efter festivalen. Det var dessutom mycket varmt, så varmt att solen genast började bränna Gabriels likbleka hy. De människor som syntes till var mest lekande barn som inte ägnade det omaka paret någon större uppmärksamhet, något som gjorde Gabriel enormt lättad.

Medan de gick längs med gatorna samtalade de unga männen med lågmälda röster, pratade och diskuterade, och även om det inte var helt lätt för den antisociale Gabriel så hjälpte Gians lugna, avslappnade attityd honom en hel del. Gian gick ett halvt steg framför honom, ställde då och då en försiktig fråga, kom med egna små berättelser och förklaringar och hejdade sig då och då för att peka ut en speciellt intressant affär eller en parkbänk som i regel inte var upptagen om man ville sätta sig ned och vila benen ett tag. Gabriel lade alla dessa små detaljer på minnet, medveten om att de mycket väl skulle kunna komma till användning.
Gian gick i lugn takt, svarade tålmodigt på hans frågor och förebyggde skickligt alla pinsamma pauser i samtalet, och Gabriel fann sig själv slappna av mer och mer. Han var fortsatt medveten om det oförsiktiga, det dumma, det hopplösa i hela den här utflykten, men han kunde inte hjälpa sig själv. Hur svårt det än var så uppskattade han dagen och sällskapet och värmen, och han klängde sig desperat fast vid det för att kunna minnas det, för att ha dessa minnen kvar då Gian väl förstod vad det var han umgicks med. Han hade verkat lugn nog då Gabriel hade berättat om parasiten, men han hade väl inte helt och fullt trott på den historien, och om han insåg att hans nya bekantskap även var en…
Nej. Nej, han kunde inte tillåta sig att avsluta den tanken. Gabriel pressade undan den våg av smärta, skam och sorg som parasiten genast försökte skölja upp inom honom, tvingade sig att fokusera på den blå himlen, på Gians lugna röst i bakgrunden. På vad som helst som kunde avleda hans tankar.
Men medan de gick där kunde han känna varelsen röra sig, pressa ihop hans lungor och göra det svårt att andas. Han hörde dess hotfulla, väsande och ordlösa röst, och det blev gradvis allt svårare att koncentrera sig, att förstå vad som pågick omkring honom. Speciellt som han kunde känna att varelsen hade flyttat sitt fokus en aning, att den inte bara koncentrerade sig på honom längre, utan även på den grönögde unge man som just nu gick strax framför honom.
Gabriel kände sig omtöcknad och förvirrad, och han var inte ens medveten om att hans steg hade avstannat förrän han kände Gians försiktiga tag om sin underarm och hörde den bekymrade frågan. Han tittade upp och mötte blicken ur de gröna ögonen, och han blev förvånad över oron som låg så öppen och oskyddad i dem.
- Är du okay? Hörde han slutligen Gians fråga. Du zoomade liksom ut totalt där… säkert att du inte behöver lägga dig ned?
- Jag är okay, svarade Gabriel hastigt och skakade på huvudet för att klara sina tankar. Han noterade Gians lätt misstrogna blick och fortsatte hastigt:
- Jag blev bara lite snurrig av värmen, det är ingen fara. Vi kan gärna fortsätta – ska jag stanna kvar i Haynesville så är det bra att känna till lite om staden.
Gian släppte sitt tag om vännens arm och nickade långsamt, utan att ta blicken från hans bleka ansikte.
- Okay… men då tycker jag att vi beger oss bort till glasskaféet nu. Mår du illa av värmen, så är det bästa knepet oftast att dricka något.
Gabriel, som insåg att det var lite väl sent att ta tillbaka lögnen, log till svar och nickade. Det omaka paret fortsatte efter sitt lilla ordbyte längs med gatan för att bege sig till det lilla glasskaféet, och den unge besökaren kände sig inte direkt ledsen över sin nödlögn – värmen var inte värst, men den var påfrestande, och att komma ut ur solskenet för ett tag skulle vara skönt. Solen brände honom till och med genom kläderna nu.

Montacues glasskafé låg i en kvartershörna ungefär mitt i staden, omgiven av små butiker. Ungefär hälften av dessa butiker var stängda eftersom det var söndag, men deras destination hade tursamt nog öppet även om där inte fanns en enda människa.
Butiken såg mycket trevlig ut utifrån, med stora träbord och parasoller omkring ingången och färgglada skyltar i fönstren. Gabriel kunde inte låta bli att le då de passerade borden och gick in genom dörren – på något vis så kunde han inte tänka sig någon plats där den där saken inuti honom kunde vara mera malplacerad än inne i en trivsam glassbutik.
Klockan pinglade till då de trädde in i rummet innanför ytterdörren, och Gabriels första intryck var samma värme som fanns hemma hos Gian. Omkring dem fanns träpaneler, träbord, en trädisk och stora, handskriva skyltar som basunerade ut vilka smaker det fanns att välja emellan. En stor takfläkt fick sval luft att cirkulera i lokalen, och övergången från ökenhetta till svalka var så snabb att det nästan var smärtsamt. Gabriel noterade dofterna av glass, rengöringsmedel, trä och olja, och kombinationen var mysig – den förde hans tankar tillbaka till en långt lyckligare tid i hans liv, som nu var halvt bortglömd.
Han flyttade blicken till Gian igen, och upptäckte att den unge mannen hade ställt sig framme vid disken, så han följde efter honom dit. Samtidigt slogs ett rött pärldraperi åt sidan bakom disken, och butikens ägare kom ut i det öppna.

Han matchade på något vis interiören väl. Han var ganska kort och rultig, och det runda ansiktet pryddes av en ofantlig svart mustasch. Under den imponerande hårbusken fanns ett gästvänligt grin, och hans kläder var visserligen slitna, men rena och välskötta. Mannens hy var lika bronsbrun som Gians, men skillnaden var att färgen var naturlig för den lille kaféägaren medan Gians hade tillkommit genom en intensiv solbränna. Gabriel hade en känsla av att den lille mannen ursprungligen måste komma från Spanien eller Mexico, och denna känsla förstärktes bara då han med bullrande hjärtlighet och stark brytning hälsade sina gäster välkomna.
- Mister Stanhope! Ovanligt att se dig här utan din syster! Utbrast han vänd emot Gian, och den tilltalade svarade med ett brett grin och gjorde en gest emot sin tyste följeslagare.
- Jag är inte här på egen hand i alla fall, Montacue, förklarade han glatt. Det här är Gabriel Ryan, nyinflyttad i staden. Gabriel, det här är Montacue, som säljer Haynesvilles bästa glass. Det är hit du ska gå om du känner för trevlig atmosfär och lite svalka i sommarhettan!
Den lille affärsägarens leende bleknade för en sekund då han såg den bleke främlingen, men det återkom lika snabbt igen, och han gick till och med så långt som till att sträcka ut en skrovlig, knubbig hand emot den nya gästen samtidigt som han yttrade en vänlig hälsning.
- Trevligt att ses, mister Ryan!
Gabriel tog emot den erbjudna handen, och tydligen hade hans utseende förberett Montacue, för han reagerade inte alls på hur isande kallt handslaget var trots värmen utanför. De skakade hand, och sedan slog den lille mannen ihop händerna med förnyad energi och utbrast:
- Låt mig nu höra! Hur mår din lilla syster, mister Stanhope? Det var alltför länge sedan jag såg henne här senast!
Gabriel lyssnade inte till artighetssamtalet som följde. Hans blickar gled fram och tillbaka över den lilla mysiga butiken, och det var något med atmosfären som var lika vänligt och inbjudande som det Stanhopska hemmet. Han hade inte svårt att förstå att Montacue och Gian kom bra överens – i sinneslaget fanns det så många likheter att de lika gärna kunnat vara far och son. Skillnaden var densamma som mellan Gian och hans mor – Gian var helt enkelt ung ännu, oförsiktig, omedveten och naivt öppen med sina tankar och känslor. Det var ett tilltalande drag, men det var också en smula… oroande.
Gabriel drogs tillbaka till verkligheten då Gian slutligen frågade honom vad han ville ha. Den blåögde ynglingen beställde en bägare med kaktusglass och en iskaffe av Montacue, och den lille mannen gav honom en fundersam blick då han började sleva upp beställningen – han var van vid att de unga besökarna hade betydligt mera aptit, och den här unge mannen såg ut som om han redan var färdig att falla ihop. Men vis som han var så lade Montacue sig inte i. Han serverade, han växlade den oväntat stora sedel han fick för den lilla beställningen, och sedan började han plocka ihop Gians beställda citron- och chokladglass.

Då de var klara inne i butiken gick de unga männen ut och satte sig i skuggan av parasollerna. Gian kastade en blick på Gabriels beställning, och sedan på sin egen, och åsynen fick honom att skratta till.
- Vet du, du får mig att känna mig som dödssynden frosseri, förebrådde han retsamt, innan han i stark kontrast med sina ord högg in på sin stora glass med god aptit. Gabriel smålog till svar och påbörjade sin egen ensamma glasskula, betydligt långsammare och med mera precision.
- Jag får väl komma tillbaka desto oftare, försvarade han sig. Det här är ett väldigt trevligt ställe.
- Bästa i hela landet, skulle jag tro, svarade Gian entusiastiskt runt en munfull med vit citronglass. Personlig, trevlig service, fina och mysiga lokaler och fantastisk glass. Inget att klaga på här.
Gabriel nickade tyst och skiftade ställning en smula. Paret hade satt sig vid ett bord alldeles intill husväggen, och då han bytte ställning kom Gabriels ena arm att vila på bordet, tryckt emot den skrovliga husväggen. Det var inget speciellt med det, och att Gians ögon råkade vila på just denna arm vid just det tillfället var bara ett sammanträffande.
Han noterade den svaga röda färgen som förrådde den begynnande solsvedan. Men det som fångade hans uppmärksamhet och fick honom att nagla fast blicken vid just denna arm var inte den svaga solsvedan. Det var det faktum att helt plötsligt, och utan någon som helst förklaring, tycktes det område på denna arm som vilade emot väggen bli allt rödare. Först trodde han att det han såg helt enkelt var något förrädiskt skuggspel, men det dröjde inte länge innan han med häpnaden från natten före måste konstatera, att han såg rätt. Huden på Gabriels arm blev blixtsnabbt röd, som om väggen hade varit vitglödgad.
Gian öppnade munnen för att påpeka vad som höll på att hända, men innan han hann säga något nådde smärtan slutligen igenom till hans bekantskap. Gabriel gav ifrån sig en hög svordom och ryckte bort armen från väggen, lika snabbt som Gian själv skulle ha flyttat bort handen från en het spisplatta.
Gabriel vred på sin arm, och det som kom till synes fick Gians mage att dra ihop sig. Det var inte möjligt, och ändå såg han det.

För några sekunder sedan hade Gabriels arm bara haft en lätt solbränna. Nu lyste partiet som hade vilat emot husväggen delvis hudlöst, och flagnande skinn häftade sig fast i det lysande röda, utbredda såret. Det såg ut som om det yttersta hudlagret hade skrapats bort delvis med sandpapper – skadan blödde inte, men det såg ut som om just den punkten på Gabriels arm hade utsatts för öppen eld.
Gian stirrade med halvöppen mun på skadan, plötsligt inte det minsta sugen på glass längre. Men ännu en gång uppförde Gabriel sig som om det inte var något speciellt – han tog helt enkelt sitt iskaffe och sin glass och reste sig upp.
- Kan vi flytta oss till ett bord lite längre ut? Frågade han artigt.
Gian stirrade under tystnad upp på honom för en sekund, men sedan nickade han ordlöst och kom själv på fötter. Det omaka paret gick över till bordet intill, och där slog de sig ned igen.
Gabriel återgick till sin glass igen utan att bry sig vidare om såret, något som Gian fann ganska märkligt. Även om han hade en känsla av att sådana här händelser inte var så ovanliga för hans vän som man skulle kunna önska så lyste såret rött och vätskande, och det omgavs av flagnande hudbitar. Det var inte djupt, men det såg smärtsamt ut och i den här värmen kunde det lätt bli fullt med smuts och sedan infekterat.
Han skakade på huvudet för sig själv innan han slutligen påpekade detta, men Gabriel såg inte överdrivet upplyst ut. Han gav såret en andra blick och ryckte sedan likgiltigt på axlarna.
- Äsch, det tog bara det första hudlagret. Sådana skador brukar läka fint.
Gian stirrade på honom för en sekund, men han lät det hela vara för stunden. I stället lutade han sig fram över bordet och frågade nyfiket:
- Vad var det egentligen som hände? Det ser ut som om du har blivit bränd!
- Nej, det är en allergisk reaktion mot el, förklarade Gabriel lugnt. Jag antar att det går en elledning alldeles innanför husväggen. Som jag sade, rör jag vid något som kan sprida elvågorna så händer det här.
- Det var som fan! Utbrast den grönögde mannen häpen. Du blir bara konstigare och konstigare… men inte på ett dåligt vis, tillade han hastigt då han uppfattade Gabriels lätt sårade blick.
Han avslutade sin glass med ytterligare två bett och reste sig sedan upp. Gabriel, som bara hade hunnit halvvägs igenom sin egen betydligt mindre portion, gav honom en förvånad blick som Gian besvarade med ett glatt grin.
- Ta tid på dig, uppmanade han. Jag ska bara in och hämta en sak på kaféet, är tillbaka om en sekund.
Han försvann in i den trivsamma byggnaden igen, och Gabriel såg efter honom för några sekunder innan han återgick till glassen igen. Han hade fortfarande ingen större aptit, men han var medveten om att det var bäst att avsluta – med tanke på hur varmt det var ute så behövdes all vätska man kunde få.
Situationen kändes i allmänhet trivsamt normal, och den unge mannen kände sig så avslappnad som någon med hans problem kunde göra. Brännskadan bekymrade honom inte – visst gjorde den ont, men han hade fått den typen av skador många, många gånger förut, och dittills hade de alltid läkt fint utan någon form av hjälp.
Därför blev han inte så lite överraskad då han slutligen såg upp igen, och såg Gian komma ut i solskenet på nytt – nu med en liten grön väska, utmärkt med ett rött kors, i ena handen. Gabriels slitna huvud gjorde inte kopplingen direkt, så han kände sig väldigt förvirrad då Gian slog sig ned intill honom på bänken och öppnade väskan.
Den grönögde ynglingen öppnade blixtlåset på den lilla väskan och plockade i tur och ordning ut en liten sax, en flaska antiseptisk lösning, en plastförpackning full med tunna gasbindor och en rulle sårtejp ur den. Sedan sträckte han, utan vidare, bara fram handen och grep tag om handleden på Gabriels skadade arm.
Gabriel hoppade ofrivilligt till vid den oväntade berörningen, och Gian noterade att han genast återgick till att vara stel som en bräda i hela kroppen. Han gav den unge mannen ett snabbt leende och förklarade sig hastigt:
- I det här vädret är det möjligt att du kommer att få infektioner, med äcklig varbildning som resultat. Jag ska bara skölja av det och lägga ett lager gasbinda om det.
Gabriel såg inte särskilt lugnad ut, men han tillät ändå Gian att vrida på den skadade armen en smula så att den skadade sidan av armen riktades uppåt. Det såg verkligen otäckt ut, rött och ömt, och Gian var ytterst försiktig då han med fingrarna plockade bort några lösa skinnflagor ur såret för att de inte skulle ligga kvar och irritera skadan.
Medan han gjorde detta kunde han känna att Gabriel satt stel och skälvande, och han kände sig skyldig för den smärta han orsakade, utan att förstå att det inte var orsaken till nykomlingens tillstånd.

Hade Gian sett upp under sitt arbete så skulle han ha noterat, att Gabriels ansikte var blodrött och att han höll blicken envist riktad bortåt.
Gabriel var inte helt ovan vid berörning, när allt kom omkring så fanns det många tillfällen då han hade befunnit sig i folkmassor, då folk hade tvingats pressa sig inpå honom. Men den här typen av berörning – avsiktlig och varsam – var ny för honom, och den orsakade små stormar av främmande känslor inuti honom.
Gabriel var en mycket privat person, bara hans kläder och hans skinn var känsliga för honom, och hans sår hade genom åren kommit att bli en helig zon som ingen annan fick se eller röra vid. Men Gians lugna, självklara beteende lämnade honom utan alternativ, han visste inte hur han skulle kunna förklara situationen utan att förolämpa sin vän. Han var bara alltför medveten om varje liten punkt där hans egen kyliga hud hade kontakt med Gians värme, om handen som försiktigt höll om hans handled och om fingrarna som varsamt plockade i såret på hans arm. Visst gjorde det ont, men smärtan var inget i jämförelse med hur fruktansvärt intimt det hela kändes, och hur förvirrande det var.
Gabriels blickar drogs långsamt ned emot såret igen, och han såg hur Gian öppnade flaskan med saltlösning och hällde ut vätskan över såret. Det var fullkomligt smärtfritt, vilket var en främmande känsla för någon som vanligtvis tvättade sina sår med såpvatten eller sprit. Gian täckte skadan med vattnet och torkade sedan försiktigt av det igen med en servett som han hade hämtat samtidigt med väskan, och sedan avslutade han behandlingen med att linda ett tunt lager gasbinda omkring den tunna armen. Då såret var fullkomligt täckt fäste han bindan med sårtejpen, och sedan släppte han slutligen taget om Gabriels handled och började plocka ihop väskans innehåll igen.
Då Gian försvann in med den lilla väskan igen förblev Gabriel sittandes som förstenad på bänken, med blicken som fastnaglad på sin prydligt ombundna arm. Såret smärtade inte ens längre, och han kunde se konturerna av det under det tunna lagret med antiseptisk binda.
Parasiten gjorde visserligen att infektioner sällan fick grepp om honom, det hade känts alltför intimt, det var onödigt och det var slöseri med gasbinda. Men trots det så kände Gabriel sig märkligt tacksam då han tittade ned på sin ombundna arm, och han blev förskräckt då han till och med kände sina ögon fyllas med vätska.
Det anspråkslösa bandaget om hans arm var ett fysiskt bevis på att någon i världen i alla fall brydde sig nog för att göra lite extra, tyckte tillräckligt mycket om honom för att vilja ge honom lite hjälp. Det var överväldigande, och Gabriel blev tvungen att svälja ned en ofantlig klump i halsen då Gian återkom igen och lugnt slog sig ned på motsatt sida av bordet igen.
Gian visste det inte, men med sin anspråkslösa lilla handling hade han uppväckt en varm tacksamhet inom Gabriel. Inte heller visste han, att samma handling hade ökat parasitens intresse. Och eftersom han under resten av pausen höll blicken riktad på sin egen iskaffe märkte han inte heller, att två olika personer nu betraktade honom ur ett enda par ögon.
Han visste inte att han påskyndade sitt eget öde med varje vänlig liten handling som han riktade emot sin nye vän.



Skadan på Gabriels arm hade överraskat Gian, och gjort honom ytterligare mer förstående för sin väns alla hemligheter och problem. Men trots det så såg han ingen anledning att avbryta söndagen i förtid, så då de väl var klara på det lilla kaféet fortsatte det omaka paret därifrån in i affärskvarteren.
Medan de gick fortsatte Gian att peka ut intressanta platser och nyttiga affärer, och han berättade små historier om staden som ibland var allvarliga (som den om den unga kvinnan som tre år tidigare hade knivmördats ute på det stora torget) – och som ibland var roliga (som den om den gången för fem år sedan då han och hans vänner hade hällt tio liter diskmedel i en av stadens fontäner). Hans följeslagare fann alla dessa små berättelser riktigt underhållande, speciellt som Gian ständigt förstärkte effekten av det han sade med gester, svordomar och sirliga, spontana utskrivningar. Gabriel behövde inte göra så mycket mera än att följa efter, lyssna och då och då skjuta in en snabb kommentar, vilket var fullt tillräckligt för honom.
Trots att det inte var så mycket folk i rörelse, så såg de i alla fall då och då en bakfull festivalfirare eller några lekande barn här och var, och Gabriel förstod ganska snart att Gian var både välkänd och omtyckt i staden. Nästan alla de mötte lyste upp och vinkade eller ropade en hälsning där de kom gående, och Gian besvarade alltid vänligt dessa hälsningar med en naturlig självklarhet som hans blåögde följeslagare bittert avundades honom. Gian fick hela det sociala spelet att verka så smärtfritt och naturligt, och det var både lärorikt och plågsamt att se. Men till Gians fördel måste sägas att han aldrig glömde bort sin följeslagare – varje gång han mottog en hälsning vände han sig efteråt till Gabriel och förklarade lågmält vem personen var för honom.

Vid sex eller sju tillfällen släpade Gian med sig sin vän in i olika affärer, både för att handla själv och för att förevisa butiken. Den grönögde ynglingen köpte bland annat en ny kittspruta åt reparationerna hemma och kollade runt bland verktygen, men Gabriel noterade att han inte brydde sig stort om någonting annat än det allra nödvändigaste.
Läget som familjens hus hade, de många egna reparationerna och många andra små detaljer började slutligen bli förståeliga för Gabriel. Han begrep, att även om familjen Stanhope inte var direkt fattiga så levde de i alla fall utan större marginaler. Plötsligt gick det upp för honom att Gians kläder visserligen var rena och välvårdade, men de var också ganska slitna och lite trådiga. Han kom ihåg husets rena och fina utrymmen, som saknade nästan alla antydningar till prydnadsföremål och konst.
Gabriel gav sin vän en hastig sidoblick där de gick. Det började gå upp för honom att Gians liv inte alltid var så enkelt som hans attityd antydde. Den unge mannen hade uppenbarligen länge burit en stor del av familjens väl och ve på sina axlar, han hade tagit hand om huset och trädgården och han hade förmodligen varit både storebror och pappa för sin lillasyster och ständig rådgivare åt sin mor. Det, och faderns död, borde ha satt sina tydliga spår, men okuvligheten och den framfusiga optimismen hade inte lämnat den unge mannens blick. Det var… hoppingivande att se, speciellt som det ju fanns så många unga män som skulle ha börjat bete sig som as bara därför att deras föräldrar inte hade råd att ständigt förse dem med de nyaste märkeskläderna.

Fem timmar efter avfärden hemifrån hade Gian klarat av alla sina inköp, och även Gabriel hade blivit ägare åt några småsaker som han hade saknat i sitt hus men aldrig orkat köpa. Vid det laget befann de sig på ett mellanstort torg, och Gian kastade en snabb blick på klockan på rådhusväggen och kommenterade:
- Nej, nu måste vi nog dra oss hemåt, annars blir det väl oss hon serverar till middag.
Gabriel, som kände sig ganska mör i benen och i huvudet efter den långa dagen, tog emot beskedet med en blandning av tacksamhet och bävan. Han följde efter sin vän då han dök in på en sidgata, och två vänstersvängar senare var paret mirakulöst framme vid bilen igen.
I vanliga fall skulle Gian ha erbjudit sin vän att köra, men uppvisningen på glasskaféet hade cementerat hans tro på Gabriels elallergi. Han krånglade in sig själv på förarsätet och startade bilen, och kort därpå gled den lilla rosthögen ut från parkeringsplatsen ännu en gång.


Väl tillbaka vid det Stanhoperska hemmet kilade Gian till att börja med ut i uthuset för att kasta in lite ved i värmepannan igen. Då han väl var klar där återvände de unga männen in i huset, där de omedelbart möttes av en vägg av spisvärme och matos. Mrs Stanhope och Ann hade lagat till middagen medan de var borta, och inom kort satt den lilla familjen och deras gäst samlade runt bordet ännu en gång.
Stämningen var under middagen en smula ansträngd. Gabriel var uttröttad efter att ha umgåtts med andra människor hela dagen, och hade ingen energi kvar för att konversera med sina värdar. Mrs Stanhope och hennes dotter undrade i sin tur över det nytillkomna bandaget på ynglingens arm, något som Gian som nästa steg i ledet var väl medveten om men i diskretionens namn inte kunde förklara. Större delen av middagen förflöt därför under tystnad, och mrs Stanhope kände sig bekymrad, både för sin familj och för gästen. Gabriel satt mest och petade i middagen, och bortsett från svullnaden och blodet under bandaget på hans arm så hade han nu en svag feberrodnad över ansiktet och en otrevlig solbränna. Till på köpet såg han ut som om han var fallfärdig av utmattning. Dagen hade gått hårt åt honom, och hans lugna dysterhet kunde inte ens maskeras av Gians livliga beskrivningar av dagen eller hans snabba skämt.
Gian var också medveten om hur det hela utvecklades, så han slevade hastigt i sig sin portion innan han reste sig upp och vände sig emot sin vän. Gabriel tittade upp på honom med det där lätt förbryllade ansiktsuttrycket som verkade vara hans standard, och Gian kunde inte låta bli att le mot honom.
- Jag vet att klockan inte är så mycket, började han diplomatiskt. Men med tanke på hur dagen blev, så antar jag att du vill ha en lite lugnare kväll. Vad säger du om att gå över till vardagsrummet en stund?
Gabriel stirrade tillbaka på honom medan han försökte komma ihåg vad denna invit egentligen betydde. Att gå omkring i staden hade varit nog så underhållande, och han tvekade lite inför att dröja kvar ännu längre, samtidigt som han inte alls ville gå. Stämningen var kanske laddad som ett fräscht bilbatteri, men på något vis så kände han sig ändå en liten smula bättre till mods än vad han i vanliga fall gjorde. Så, han beslöt sig ännu en gång för att vara självisk, och nickade som svar på Gians inbjudan.


Familjens vardagsrum, som var beläget på nedre våningen, visade sig vara precis lika trivsamt som resten av huset. Träpaneler, heltäckningsmattor och stadiga trämöbler avlöste varandra, där fanns ett par proppfyllda bokhyllor och en öppen spis, och framför tv:n stod en sliten soffgrupp med läderöverdrag uppställd. Rummet var inte direkt stökigt, men inte heller så renskrubbat att det kändes formellt och stelt att vistas i. Gabriel tyckte om det, och då han slog sig ned i soffan visade den sig vara så skön att han kände det som om han smälte fast i den.
Han kände sig febermatt och skadan på armen sved ordentligt under bandaget, men trots det så var det ännu inte dags att sätta punkt för dagen. Han följde nyfiket Gian med blicken då den unge mannen gick bort till ett av de stadiga träskåpen och öppnade den vackert utsnidade dörren.
Gian plockade ut två glas samt en liten kristallflaska fylld med en bärnstensfärgad vätska ut skåpet, och tog med sig dessa tillbaka till bordet. Han hällde sedan upp varsitt glas åt dem, och pressade ett av dem i Gabriels hand.
Medan Gian hukade sig ned framför tv: för att försöka få liv i den lyfte Gabriel tvekande upp glaset och inandades doften. Det var whiskey, rökig och sträv sådan och förmodligen inte av den billigaste sorten. Han provsmakade, och tyckte genast om det han hade blivit serverad.
Tv:n sprakade slutligen till liv, och Gian slog sig ned på soffan med sitt eget glas och lutade sig tillbaka. Det blev tyst i rummet, med undantag från ljuden som hördes från den animerade serien som gick i bakgrunden, men det var en lugn och trivsam tystnad som ingen av dem hade bråttom att bryta.
Gian satt lätt framåtlutad, med armbågarna stödda mot knäna och blicken tankfullt fästad rakt fram, och hans fingrar lekte förstrött med glaset han höll. Den unge mannen såg även han ganska trött ut, men hans avslappnade attityd var oförändrad då han slutligen vände sig mot sin tystlåtne gäst igen.
- Ja, då har du sett hur jag lever, kommenterade han leende. Det är ju inte riktigt lika häftigt som att ha ett helt hus för sig själv, men det duger ändå bra för min del. Hit kan du droppa in när du vill innan, under och efter skolan – mamma verkar alltid kunna stå redo med ett visdomsord, en middag eller en kopp kaffe när det kommer folk hit. Och om du känner att bussturerna blir för mycket så tidigt på morgonen, så kan du ju alltid sova här fler nätter…
- Fler nätter? Avbröt Gabriel och satte sig lite rakare upp. Hans blå ögon uppvisade ännu en gång en överraskad och lätt skrämd sinnesstämning, och Gian förbannade tyst sig själv för att han inte tänkte innan han talade. Han satte ifrån sig sitt glas, och förklarade sedan med långsam, vänlig röst.
- Det brukar ingå i ritualerna, att när man stannar så här sent hos någon så stannar man kvar över natten. Precis som jag gjorde igår, hos dig. Men du är naturligtvis inte tvungen att sova över här om du inte vill.
Han mötte lugnt och stadigt gästens lätt förskrämda blick, och för att ge honom tid att tänka dröjde han inte vid ämnet utan vände sig tillbaka mot tv:n igen.
Tystnaden sträckte ut sig medan Gabriel tänkte, men Gians blick förblev på skärmen. Han såg inte på besökaren igen förrän den blåögde ynglingen med en svag harkling gjorde det känt att han ville prata. Då vände han sig tillbaka mot Gabriel med en min av artigt intresse, och då besökaren stammande förklarade att han gärna stannade kvar svarade han honom med ett varmt leende.
Han kunde inte förstå den ångestladdade kamp som Gabriel tvingades utkämpa för även detta lilla beslut, och han kunde inte förstå att den blåögde ynglingens glädje alltid skulle vara uppblandad med skuld för varje gång han förlängde deras bekantskap. Gian kunde bara se, och försöka hjälpa så gott han kunde, och det var nu inte på långa vägar nog.

Kvällen förflöt stilla och lugnt i det lilla huset. Då mörkret väl började falla utanför tände Gian några lampor, som fick vardagsrummets träpaneler att glittra i guldljus. I denna trivsamma miljö förblev de unga männen, de drack sin whiskey, de pratade sinsemellan med lågmälda röster, och då och då ägnade de lite av sin uppmärksamhet åt tv:n. Det hela var mycket lugnt och trivsamt, och Gabriel kunde känna parasiten vrida sig av obehag innanför hans revben. Av förklarliga skäl så gjorde detta honom spänd och nervös, men han kände sig ändå lite lugnare än vad han i vanliga fall gjorde.
Halvvägs igenom kvällen hade duetten sjunkit ned i varsin ände av soffan och gjort det bekvämt för sig. De hade tömt sina glas, vilket hade medfört den obligatoriska varma, belåtna känsla som Gian så noga hade mätt upp whiskeyn för att få fram. Vid det laget gick en gammal svartvit deckare på tv:n, och samtalet hade tystnat medan de slötittade.
De tittade båda upp då dörren till vardagsrummet tyst gled upp, och Gabriel kände ett stygn av något som enbart tillhörde honom själv och som var förvillande likt irritation då han såg nykomlingen.
Ann stod i dörröppningen och stirrade på dem med stora, dimmiga ögon. Hon hade återigen på sig Gians gamla Iron Maidentröja, och hon höll alltjämt sin slitna gamla nalle tätt pressad mot bröstet. Hennes ljusa hår hängde i trassliga slingor över ansiktet, och det var tydligt att hon var alldeles nyvaken.
Gian suckade då han fick syn på sin syster och satte sig lite rätare upp för att kunna se henne ordentligt.
- Är allt som det ska, syrran? Frågade han.
- Jag hade en mardröm, svarade hon med en liten, tunn röst samtidigt som hon kom in i rummet och stängde dörren bakom sig.
Gian nickade och log mot henne, och Gabriel åsåg med stigande förvåning scenen som därefter utspelade sig.
Syskonen utväxlade inte ett enda ord till. Ann kom helt enkelt fram och kröp upp i soffan emellan dem. Hon lade sig ned på de mjuka läderdynorna och kröp upp så att hon kom att ligga lutad emot sin bror. Gian lade en arm omkring henne, och hon slöt genast ögonen och hennes grepp om den slitna nallen blev lite mera avslappnat. Exakt tjugotvå sekunder senare sov hon som en stock.

Gian ägnade inte någon större uppmärksamhet åt det inträffade, utan vände bara blicken tillbaka mot tv:n. Men han kunde känna Gabriels undrande blick, och förklarade sig utan att ens titta bort från deckaren.
- Hon drömmer mardrömmar rätt ofta. Doktorn säger att det är en reaktion på pappas död och allt det som hände innan, och det verkar inte som om de kan göra något åt det. Vi försöker se till att hon sover i sin egen säng, men då drömmarna väl kommer så får hon sova hos mig eller mamma – det verkar som om det hjälper.
Gabriel nickade, utan att tänka på att Gian inte kunde se det. Det han just hade hört lät väl på ett sätt vettigt, även om han själv hellre skulle ha hoppat från Frihetsgudinnans fackla än låtit någon se honom under eller efter en av sina mardrömmar. Trots det så kunde han inte låta bli att känna sig lite avundsjuk på flickan för det stöd hon hade från sin familj, och då han väl hade identifierat det där lilla sticket av irritation blev han nu förvånad över det han hittade.
För en sekund hade han stört sig på barnet, eftersom hon absorberade en del av sin storebrors uppmärksamhet – eftersom hon tog en del av den tid som Gabriel hade fått tillsammans med Gian, och gjorde intrång på den.
Det var en oroväckande känsla, och Gabriel skyndade sig att förjaga den. Han lyssnade inte till parasitens viskningar – de dränktes ut av ljudet från tv:n. I stället försökte han koncentrera sig på filmen igen, och det fungerade ganska så bra.
Ganska så.


Då filmen väl var slut var de unga männen trötta och sömniga båda två, och Ann sov fortfarande sött. Gian lyckades på något vis sträcka på sig utan att skaka om sin lillasyster, innan han reste sig upp och i rörelsen drog med sig Ann. Gabriel tyckte att det var ett mirakel att hon inte vaknade – Gian lyfte henne i en snabb rörelse och lade henne sedan till rätta så att han kunde hålla henne i famnen.
Även Gabriel kom på fötter, och följde tvekande efter Gian då han började röra sig emot dörren. Den grönögde ynglingen log mot honom över axeln och förklarade:
- Jag ska bara lägga tillbaka henne i sängen igen, så ska jag visa dig gästrummet sedan. Det ska nog gå bra – du kan öppna fönstret om det blir för varmt, och sängen står inte intill några elledningar.
Gabriel nickade ordlöst och dröjde bara kvar i rummet länge nog för att släcka ned lamporna innan han följde efter Gian. Trots det så blev det inte kolsvart i huset – sommarnatten var ljus och ljuvlig utanför, och då Gian sneglade över axeln lystes gästens snövita ansikte upp av det svaga ljuset. Återspeglingen fick Gabriel att påminna om en sliten, härjad vålnad, det utmärglade ansiktet omgavs av stripiga svarta hårtestar och ögonen lös blå och stora inne i sina hålor.
För en sekund, en enda flyktig sekund, uppfattade Gian en glimt av ett gyllene sken inne i allt det där blå, och åsynen fick av för honom okänd anledning hans nerver att dra ihop sig. Gabriel följde efter honom i mörkret, tyst som en skugga och blek som ett spöke, och en iskyla verkade lägra sig över rummet. Gian slöt halvt omedvetet armarna tätare om sin lillasyster, men så kom han att blinka till.
Plötsligt var Gabriels ögon fullkomligt blå igen, och hans aura var lika blek och intetsägande som innan. Iskylan försvann, och Gian stannade inte ens till för att samla sig utan fortsatte lugnt ut ur rummet, tätt följd av sin tyste kamrat.
Gian övertalade snabbt sig själv om att hans nerver spelat honom ett fult spratt och skakade av sig sin obehagskänsla innan han fortsatte uppför trappan. Han var omedveten om, att besökarens guldgula blick återkom i samma sekund som han vände ryggen till, och att de studerade honom med ett bakslugt, ondskefullt intresse som inte ens Gabriel själv kunde uppfatta vidden av.

Väl uppe på övervåningen lyckades Gian på något mystiskt sätt med att både behålla sitt grepp om sin sovande syster, öppna hennes sovrumsdörr och tända lampan innanför – allt innan hans följeslagare ens hann öppna munnen för att erbjuda sig att hjälpa till. Medan Gian bäddade ned den sovande flickan och rättade till nallen i famnen på henne stannade Gabriel utanför rummet. Dels ville han inte tränga sig på, dels kände han sig obehaglig till mods av åsynen av och till och med av lukten i rummet. Det var visserligen inrett med ganska pojkaktiga färger – blått, silver och svart – men det syntes ändå att det var ett barns rum, med tanke på de gamla leksakerna som låg utströdda överallt och nallemönstren på gardiner och lakan. Rummet var ingrott med den där speciella, ogripbara lukten som bara ett barns närvaro kan ingjuta – en varm, söt doft som får mödrar världen över att sucka av glädje, men som fyllde Gabriel med ett krypande, intensivt äckel och obehag. Den gav honom nästan kväljningar, och då Gian efter någon minut kom ut ur det återigen mörklagda rummet kände besökaren stark lättnad.
Gian hade dock ingen anledning att känna obehag, så han tog det lugnt medan han fortsatte bortåt korridoren mot husets norra del. Han pratade hela tiden med lågmäld röst, men Gabriel hörde inga egentliga ord – de dränktes i parasitens mumlanden, sprakandet av el inifrån väggarna och ljudet av blod som bultade alltför snabbt innanför hans tinningar. Den unge mannen kände sig utmattad och en aning yr, och då Gian slutligen stannade framför en dörr som låg strax ovanför en trestegs trappa kände besökaren sig ganska lättad.
Dörren stod olåst, och Gabriel följde efter Gian då denne fortsatte in i rummet. Det var mörkt därinne, men det luktade svalt och gott, som av bomull och rökigt trä.
Gian fortsatte in i det lilla rummet, och kort därpå hörde Gabriel, som tvekande dröjde sig kvar i dörröppningen, ett konstigt, fräsande ljud den platsen där Gian stod. Detta fick sin förklaring då det varma ljuset från en fotogenlampa plötsligt spred sig ut i rummet från ett av hörnen. Gian kom fram till honom med den väldoftande lampan i handen och höll upp den en aning.
- Det finns elektriskt ljus också, men ju mindre du har med det att göra, desto bättre mår du, antar jag. Den här lampan duger fint om du hade tänkt gå och lägga dig med en gång.
Gabriel nickade ordlöst och tittade sig sedan nyfiket omkring i det lilla utrymmet, som nu lystes upp av lampans milda sken. Det fanns inte mycket inne i gästrummet – en tältsäng, bäddad med rena lakan, en liten träbyrå, ett nattduksbord, en fåtölj och ett litet runt träbord var i stort sett allt. Gabriel var lättad över att där inte fanns några speglar – han kunde nästan aldrig se in i en spegel utan att något konstigt eller skrämmande hände.
Allt var rent och snyggt, det lilla runda fönstret visade en fin utsikt mot den månbelysta gården, och väggarna var täckta med samma vackra paneler som verkade finnas överallt i huset, även om dessa var lite mörkare. På golvet låg också en trasmatta, som var knuten av svarta och blå snören och mjuk att stå på.
Inte ens vibrationerna från husets elledningar var särskilt starka här, och Gabriel kände sig ganska nöjd med det han såg. Men då han hörde ett svagt, knakande ljud bakom sig hoppade han till och snurrade runt, beredd på något nytt trick från parasiten.
Han skämdes nästan då han upptäckte att ljudet kom ifrån dörren – den hade glidit upp, och en liten mörk skepnad hade glidit in i rummet. Pandemona tittade upp på honom från golvet med stora, glödande ögon, och hennes halsiga jamande lät nästan skärande högt i rummets tystnad.
Gian, som dittills hade stått stilla, gav ifrån sig ett lågmält skratt och satte ifrån sig fotogenlampan på det lilla träbordet innan han kom bort till Gabriel.
- Hon gillar dig verkligen! Anmärkte han vänligt. Gör det dig något om hon stannar kvar härinne? Hon brukar faktiskt sova här då och då.
- Det gör inget alls, försäkrade Gabriel med ett svagt leende – Pandemona snodde sig kelet runt benen på honom nu, och det var en mycket trevlig känsla. Hennes brummande, dånande spinnanden var också mysiga att höra, och han kände ett starkt behov av att lyfta upp henne och hålla henne intill sig.
Men hans tankar avleddes då Gian, plötsligt och utan någon förklaring, lämnade det halvdunkla gästrummet. Gabriel tittade osäkert efter honom, säker på att han inte hade gjort något dumt, just nu i alla fall, men osäker på varför Gian bara gick.
Han fick sin förklaring snabbt nog. En dörr slog till snabbt en gång några meter ned i korridoren, och sedan återvände Gian in i rummet igen – denna gång med en liten vit läderpåse i ena handen. Gabriel förstod inte, i alla fall inte innan Gian vände upp och ned på påsen över sängen. Rullor med gasbinda, små vätskor med saltlösning, en sax och lite annat smått och gott ramlade ut.
Gian såg upp och mötte sin gästs lätt förskrämda blick med ännu ett avspänt leende.
- Jag tänkte bara byta förbandet, förklarade han vänligt. Det jag svepte på senast är dränkt i smuts vid det här laget. Du bör inte ha det på längre, då kan du få de där infektionerna i alla fall.
Gabriel tvekade. Den grönögde ynglingen hade helt rätt – bandaget var stelt av damm och gammalt blod, och täckt av en smutshinna efter vandringen nere i Haynesville. Men han kom fortfarande ihåg det som hade hänt då hans arm förbands första gången, och han var inte alltför sugen på en repris – det skulle kanske reta upp parasiten.

Osäker, och plötsligt så nervös att han synbart skälvde, gjorde Gabriel som han blev anvisad och slog sig ned på den låga tältsängen. Gian satte sig intill honom, och hans lugna och självklara beteende fick Gabriel att känna sig ännu mera bortkommen och förbryllad. Han kunde känna Gians svaga värme emot sig eftersom de satt så nära varandra, kunde höra hans lugna, djupa andetag. Han kunde inte kontrollera sina skälvningar eller den hårda, nervösa knuten i maggropen, och då Gian utan vidare ceremonier grep tag i hans handled och drog den emot sig ryckte Gabriel till och kunde nätt och jämt pressa tillbaka en flämtning. Gians fingrar brann som eld emot hans bara skinn, och då den unge mannen med varsamma, flinka rörelser började klippa loss det smutsiga bandaget förenade den lätta smärtan från det skadade området sig med situationen i övrigt.
Då skadan väl var frilagd lät Gian sina fingrar svepa lätt över den, nöjd med vad han såg. Såret såg överraskande fint ut, det hade inte förekommit någon vidare utgjutning av blod och den ärriga huden runt kanterna satt fortfarande fast över köttet.
Gian tömde en av saltlösningsflaskorna över skadan, och noterade i detsamma de lätta skälvningar som for igenom handen han nu höll i sin. Förvånad såg han upp och tittade lite närmare på sin patient.
Gabriel hade bleknat ytterligare, han skälvde som ett asplöv, och hans ögon var vidgade och nedslagna, som om han var skräckslagen. Gian upphörde bekymrad med sin behandling för en sekund.
- Gör det ont? Frågade han oroligt.
Gabriel skakade på huvudet utan att se upp, och sedan sänkte han sina axlar och slappnade av med en synbar ansträngning. Skälvningarna fortgick, men inte fullt så tydligt.
Gian var inte fullt övertygad, men han antog att det var svedan och värken som fick Gabriel att spänna sig. Så han fortgick lugnt med sin varsamma behandling, tvättade såret och huden omkring rent, och lindade sedan ett nytt lager med tunn, ren gasbinda omkring det. Han fäste det ordentligt, med tanken att det skulle hålla över natten medan Gabriel sov, och sedan släppte han sin väns hand och började plocka ned sina saker i läderpåsen igen.
Då han tittade upp igen satt Gabriel med sin ombundna hand tryckt emot bröstet och ögonen slutna. Han skälvde fortfarande en liten aning, och hans ansikte täcktes av en svag rodnad. Det var en förvånande… söt scen, och Gian kunde inte helt hålla tillbaka sitt leende då han sträckte ut handen och lade den på Gabriels axel.
Han väntade sig nästan att ynglingen skulle hoppa till, men Gabriel öppnade bara sina blå ögon och stirrade blank på honom. Gian log mot honom och drog åt sig handen igen.
- Sådär, sade han med låg röst. Jag går och lägger mig nu. Rummet är ditt, du vet var kylen står om du blir hungrig, och du vet var badrummet är. Vi ses i morgon – vi bör vara redo för skolan runt halv åtta, okay?
Gabriel nickade tyst sitt godkännande, och Gian reste sig upp från sängen och återvände bort till dörren. Han stannade bara till för att uttala ett tyst god natt, och han fick ett tillbaka – så lågmält, att det verkade som om Gabriel bara hade andats ut det.
Nöjd, och med den tanken att Gabriel kunde väcka honom om det var något, stängde Gian dörren bakom sig och gick bort mot sitt rum.
Den grönögde ynglingen somnade ungefär tre minuter efter deras korta avsked. Men Gabriel förblev vaken betydligt längre än så.

Då han väl hade öppnat det runda fönstret på glänt för att kunna andas av sommarluften sträckte Gabriel ut sig på tältsängen, ovanpå sängkläderna, fullt påklädd och klarvaken. Han brydde sig inte ens om att släcka fotogenlampan. Pandemona hoppade snart upp och lade sig spinnande tillrätta på hans smala bröst, men Gabriel märkte henne knappt – han höll upp sin skadade arm en smula, och lät tankfullt fingrarna glida över det nya, fräscha bandaget.
Svedan och kittlingarna som for igenom såret då och då innebar att det redan höll på att läka ihop, och han brydde sig inte stort om det – sår av den typen var inte ovanliga för honom. Men det som gjorde det här annorlunda var Gians behandling – visst hade han verkat häpen, men han hade tålmodigt behandlat skadan och han hade inte tjatat efter detaljer eller verkat oroad eller äcklad av det hela. Det var mycket ovanligt, och Gabriel kunde inte annat än undra ifall den grönögde ynglingen över huvud taget visste vad han hade gett sig in på.
Gabriel kände ett välbekant hugg av smärta innanför revbenen och kröp ihop en aning på sängen, långt ifrån överraskad då parasitens mjuka, väsande röst gjorde sig hörd.
Naturligtvis vet han inte det, spann varelsens förrädiska röst någonstans innanför Gabriels tinningar. Tror du verkligen att han hade gjort det han gör om han vetat? Att han över huvud taget bryr sig är ett mirakel, och det kommer snabbt att gå över…
Gabriel pressade tillbaka den hotfulla närvaron så gott han kunde, men den senaste tiden hade hans kontroll över den minskat mer och mer, och den här dagen var inget undantag. Varelsens röst blev lägre, mera ekande, som om den kom från ett långt avstånd, men den försvann inte helt. Han kunde känna dess vidriga närvaro – från att ha varit en liten brännande punkt verkade den sprida ut sig som en giftig vätska, infektera hans organ och sippra in mellan dem, tills hela hans överkropp kändes som en enda brännande massa. Gabriel visste av erfarenhet att detta kunde innebära eld, så han vände sig hastigt mot väggen med fönstret – den befann sig längst bort från sängen, och var därmed minst trolig att ta skada om en låga skulle slå upp.
För flera långa sekunder stod de bådas kontroll och vacklade fram och tillbaka, men Gabriel var denna gång starkare – kanske var parasiten fortfarande trött efter utspelet på biografen. Den blåögde ynglingen pressade tillbaka saken, förbi den farliga gränsen, även om han fortfarande kände den plågsamt tydligt – den låg som en hinna runt hans själ och väsen, inte en del av honom men så tätt sammanslingrad med honom att det var svårt att avgöra vem som var vem på många punkter. Och till Gabriels besvikelse så höll den inte tyst, utan fortsatte sin hånfulla dialog. Dess väsande, märkligt neutrala röst skar i hans huvud, och han noterade inte ens så naglarna på hans friska arm började gräva sig in i bandaget som täckte hans sår.
Tror du verkligen att en sådan som han skulle bry sig om någon som du? Han är en ljus typ, en sådan som drar till sig folk. Han gör det han gör av svaghet, av medlidande, och hur länge tror du att det kommer att pågå? Hur länge tror du att han kommer att kännas vid dig då han väl får reda på att du är en…
- Håll käften! Utbrast Gabriel högt och for upp i sittande ställning på tältsängen. Pandemona for ned från hans bröst till hans knä, men fastän hon blev förvånad över det bryska uppvaknandet så gav hon honom bara en sur blick innan hon lade sig tillrätta igen. Gabriel var inte så lugn. Hans bröst hävde sig i krampaktiga andetag, och vreden och sorgen glödde i hans blå ögon vid minnena.
- Håll käften, upprepade han högt, utan att bry sig om varelsens kacklande fnitter. Jag vet inte hur länge det dröjer innan han förstår. Men till dess… till dess kanske jag kan samla på mig några minnen, få några glimtar av vad jag var innan du kom in i mitt liv. Det kommer inte att vara länge, men du ska inte få förstöra det i förtid, lita på det!
Hans tankar och hans rädsla och sorg var starka, men för stunden tog hans ilska tillbaka och han lyckades tvinga tillbaka parasiten långt nog för att dess röst skulle förvandlas till mumlanden och viskningar. Då han väl kände sig någorlunda säker på att parasiten var något sånär under kontroll sträckte Gabriel ut sig på tältsängen igen, utmattad och upprörd.
Plågan det innebar att kontrollera parasiten var han van vid – han kunde inte ens minnas hur hans liv hade varit innan den hade gjort sitt förbannade intåg i hans liv. Det fanns stunder då Gabriel undrade vad som skulle krossas först – hans liv, eller de sista små resterna av hans förstånd. Det fanns inget han kunde göra åt det hela – inget, utom att klänga sig fast vid det lilla han hade kvar och be att hans grepp inte skulle förlora sin styrka alltför snart. Men av någon anledning så kändes bördan ovanligt tung denna kväll, han kände sig ledsnare och argare än någonsin, och han blev ytterst förvånad då han plötsligt kände salt vätska välla upp i sina ögon.
Trots allt så kunde han knappast minnas när han hade gråtit senast.